The collaboration between the state and the nonprofit sector is defined by many different things in many different situations. This chapter will, through categorization and sorting, provide typologies where different types of collaborations under different conditions are established. The categorization and sorting will take place on three levels, from the broadest possible view on collaboration to the more specific. Firstly, the chapter will present some different ways in which the state and the nonprofit sector relate to each other as broad spheres of society. This level of analysis will be aided by some well-known theories on the social origins of civil society. Secondly, the chapter moves on to describe the various ways in which public administration organizations relates to nonprofit organizations (NPOs). This level is assisted by theory and research on what is known as Public Administration Regimes (PARs). Thirdly, and lastly, the focus is further narrowed to capture some different modes of collaboration found around the world. This mapping exercise is carried out using research that help put these different modes of collaboration into a typology. The chapter will conclude in a discussion of how these three levels and their typologies interact to shape collaboration between the public and the nonprofit sectors.

Why are so few women given public assistance to relocate away from violence? This article will try to answer this question using findings from a study co-created by women with lived experiences and academic researchers. Public assistance for this group is, in Sweden, a right granted by the national Social Services Act, but a significant proportion of women in need of it do not receive it. A survey of local social services reveals a pattern of chance, low priorities, and lack of awareness of this group within the public administration. The pattern is the same for women with children, in spite of their additional legal protection.

Denna rapport utgör en forskningsöversikt över litteratur som undersökt förutsättningar, möjligheter och utmaningar för hållbart boende i form av bygg- och bogemenskaper. Byggemenskaper är kollektiva projekt där deltagare aktivt bidrar till att skapa sitt framtida boende, med varierande grad av privat och gemensamt utrymme. Bogemenskaper är kollektiva boendeformer med varierande grad av gemenskap, deltagande och styrning. De kan inkludera gemensamma ytor, aktiviteter och tjänster, och de har ofta sociala mål som miljö, integration och hållbarhet.

I dag är bygg- och bogemenskaper relativt marginella fenomen på den svenska bostadsmarknaden. Men de skulle kunna vara en del i ett svar på några av våra största samhällsutmaningar. En sådan utmaning är den åldrande befolkningen och de sociala och ekonomiska följder den kommer att få för Sveriges kommuner och regioner. Bogemenskaper har visat sig kunna erbjuda en slags medelväg mellan individuellt boende och institutionsboende som kan bryta social isolering, erbjuda ömsesidigt stöd och skapa en känsla av sammanhang särskilt för äldre.

En stor ödesfråga kopplat till byggande och boende är klimatkrisen. Bogemenskaper har också visat sig kunna minska de boendes miljö- och klimatavtryck genom att resurser och utrymmen delas. Byggemenskaper har dessutom visat sig vara ett sätt för miljömedvetna personer att försöka bygga mindre miljöbelastande bostäder åt sig själva genom innovativt användande av ny teknik. Både bygg- och bogemenskaper kan organisera och tillvarata engagemang i miljö- och klimatfrågor, och dessutom kan de i bästa fall verka som ”skolor i miljötänkande” och som skyltfönster för miljö- och klimatsmarta boendeformer.

Syftet med denna rapport är att sammanställa existerande kunskap om bygg- och bogemenskaper för att skapa en mer sammanhållen bild av potential och begränsningar för dem i relation till dessa utmaningar. Rapporten försöker besvara följande frågor:

Vad kännetecknar bygg-och bogemenskaper?Vilka samhällsvisioner knyts till bygg- och bogemenskaper?Vad kännetecknar de som deltar i bygg- och bogemenskaper?Vilka typer av hinder stöter bygg- och bogemenskaper på?Rapportens resultat visar att det finns många argument för att det ligger i samhällets intresse att verka för fler bygg- och bogemenskaper. Det som framför allt talar emot bygg- och bogemenskaper är att de huvudsakligen verkar attrahera en begränsad del av befolkningen. De som deltar i bygg- och bogemenskaper är vanligtvis socialt engagerade, ofta mer högutbildade och något äldre än allmänheten, och de är mindre heterogena än samhället i övrigt vad gäller etnisk och kulturell bakgrund. Den stora utmaningen för politiska ambitioner om att öka antalet bygg- och bogemenskaper är därför att finna sätt att göra dem tillgängliga och attraktiva för fler och bredare grupper i samhället. Därutöver stöter byggemenskaper ofta på hinder vad gäller till exempel finansiering, byggnormer som är dåligt anpassade, och krångliga beslutsprocesser.

Under många år har Fattigdomsrapporten konstaterat att det finns ett stadigt ökande behov av insatser från Sveriges Stadsmissioner. Denna utveckling drivs av förändrade förutsättningar i samhället. Bland verksamma vid Sveriges Stadsmissioner har misstanken länge varit att det ökade behovet av deras insatser åtminstone delvis beror på att en mindre andel av behovet av insatser täcks av Försäkringskassan och de kommunala socialtjänsterna. Misstanken stärks av senare års fattigdomsrapporter, som visar att en betydande andel av Stadsmissionens insatser riktas till personer som har rätt till offentliga insatser men som inte får sådana. Åren 2020 till 2022 riktades 18 procent av insatserna tillsådana icke-mottagare. Det går dock inte att säkert veta hur omfattande detta problem är då det inte gjorts någon nationell kartläggning.

För årets fattigdomsrapport har Sveriges Stadsmissioner och Marie Cederschiöld högskola genomfört ett forskningsprojekt som särskilt studerar denna grupp. I detta projekt genomfördes 33 intervjuer med besökare från Stadsmissionen på sex orter. Syftet med studien var att få kunskap om varför personer som borde få stöd av socialtjänst och Försäkringskassan inte får det. Det handlar alltså inte om personer som utestängs enbart av tuffare regler för bistånd och ersättning, utan om personer som uppfyller regler och normer men som av olika anledningar ändå hamnar utanför bistånds och socialförsäkringssystem. En term för detta är ”icke-upptagande”, på engelska non-take-up. Icke-upptagande är ett allvarligt problem både eftersom människor inte får den hjälp som de borde få, och för att de offentliga välfärdssystemen inte fungerar som de ska. Det innebär att socialpolitiken inte får avsedd effekt och att det därmed kan bli större sammanlagda samhällskostnader än om bistånd och ersättningar betalats ut på korrekt sätt till att börja med.

This paper aims to contribute to the knowledge about open, co-produced meeting centres for people with dementia, from their own perspective. Services that support people who are newly diagnosed with dementia are often insufficient. Co-produced services have the potential to address the need of people with dementia to be useful and productive, while reducing the stigma. In this study, we applied a qualitative design. Data were collected at a meeting centre for people with newly diagnosed dementia, and consisted of fieldwork (13 days for about two hours at a time), written materials, and semi-structured interviews (mean length 30 minutes) with five attendees with dementia and two staff persons. The analysis was inspired by situational analysis. The findings showed that the meeting centre provided a place for human encounters, a break from everyday life, and a place to share knowledge and develop new skills. Further, challenges were described. Co-production consisted of the attendees being encouraged to take part in the planning of activities, learning from each other and providing mutual support. The study adds to previous knowledge about co-produced services for people with dementia. Future studies can clarify how co-production can be developed in services for people with newly diagnosed dementia in countries and regions where there is a dearth of this kind of support.

This practice paper articulates the key learnings for philanthropic organizations based on their experiences of the COVID-19 pandemic. Which actions can philanthropic organizations take to best support community needs during times of crisis? To answer this question, we synthesize information about how philanthropic organizations responded during the early COVID-19 crisis (spring―fall 2020) across 11 countries: Australia, Austria, Finland, Germany, Iceland, Israel, Norway, Sweden, the Republic of Korea, the Russian Federation, and the United States of America. Results indicate four key actions that we recommend philanthropic organizations take during times of crisis: (1) Assess community needs; (2) engage with volunteers and donors; (3) communicate effectively and strategically with volunteers, donors, and the public; and (4) focus on equity.

Given the fact that women in homelessness face considerable health inequities, the question of how digitalization can be understood in relation to social rights and right to health surfaces. The objective of this qualitative interview study was to explore the use of mobile phones and internet for women experiencing homelessness. Women (n = 26) shared experiences of healthcare access by using a mobile phone or internet. Data were analyzed using NVivo software. The results are presented in two themes: Conditions and circumstances of having a mobile phone; and Structural and intrapersonal challenges affecting social rights. The results show that digitalization actively influenced everyday life for women experiencing homelessness. Whether women wanted it to or not, digitalization presents a line of demarcation for participation and inclusion or exclusion, in health- and social-care services.

The purpose of this article is to describe and analyse the growth in food aidin Sweden, and how it affects the non-profit organisations providing it. The partic-ular type of food aid in focus is large-scale collaborations between charitable non-profit organisations and the food industry, through which food surplus is turned intofood aid for people in food insecurity. The first examples of such food aid emergedless than 10 years ago in Sweden, but it has since experienced a dramatic growth. Thedevelopment in Sweden follows a pattern known from many other Europeancountries, with the exception that it is going faster, as if Sweden is catching up. Thismakes food aid in Sweden an interesting case for an empirical study. The article isbased on an interview study performed in 2022. Staff and managers at two large,national organisations were interviewed about how the rapid growth in food aid hasaffected their work and the institutional logics of their organisations. They alsoprovided their thoughts on the role of food aid in Swedish society. One of the mainfindings is that the growth in food aid bring both the benefit of more people in needreceiving help, and the challenge of strain as well as concerns regarding ethics andmission drift in the organisations. Another finding is that the growth is driven byboth a growth in demand for food aid, but also by a growth in supply of food from thecharities and their corporate partnerships

Welfare states in Europe and around the world are experiencing growing numbers of people with limited or unclear rights to public welfare within their borders. These are refugees, undocumented migrants, EU-migrants and other groups of displaced or deprived people seeking a better life. In Sweden, this situation is trying the highly held principles of social and human rights, as charities are becoming an increasingly important complement to rights-based public welfare services. This article will show how eight different City Missions in Sweden are seeing a new role for themselves in an emerging social landscape. The findings will be analysed in terms of social and human rights, using the classic theories of T. H. Marshall as well as more recent research.