I Sverige har medborgarna under långt tid haft en påfallande stark vilja att försvara det egna landet – den svenska försvarsviljan har varit hög. I projektet CivKris vid Centrum för civilsamhällesforskning studeras viljan att göra insatser vid större samhällskriser och ytterst vid krig. Vem är villig att hjälpa till när det behövs?

I föreliggande rapport uppmärksammas särskilt krisinsats- och försvarsvilja hos personer med utländsk bakgrund som en följd av en diskussion kring temat som blossade upp under rikskonferensen Folk och Försvar 2024.

Resultaten visar att även om det finns skillnader mellan personer med utländsk bakgrund och resten av populationen när det gäller variabler som kan ha betydelse för försvarsviljan, så finns det inga statistiskt signifikanta skillnader mellan grupperna när det gäller försvarsviljan i sig. Tvärtom är grupperna påfallande lika varandra. Detsamma gäller för krisinsatsvilja: det som är slående är snarast likheten mellan grupperna.

I och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina kom det ukrainska civilsamhället att uppmärksammas som särskilt aktivt och betydelsefullt. Syftet med föreliggande text är att göra en tidig tentativ jämförelse mellan det ukrainska och svenska civilsamhället på nationell nivå med särskilt fokus på insatser och organisering, för att dra lärdomar när det gäller det svenska civila samhällets möjliga roll i civil beredskap och krisberedskap. Jämförelsen görs utifrån en genomgång av forskningslitteratur på området och samtal med ukrainska forskare och centrala företrädare för civilsamhällesorganisationer. Resultatet visar på att såväl det ukrainska som svenska civilsamhället präglas av en hög grad av aktivitet, men att det senare i betydligt högre utsträckning än det förra är organiserat och har en löpande dialog med staten. De två senare särdragen ses här som möjliga resurser framför allt när det gäller det svenska civilsamhällets uthållighet och koordinering i en möjlig samhällskris.

It has been noted how the Ukrainian civil society plays an important role in the full-scale war that is currently raging in the country. Can Swedish actors learn anything from the experiences in Ukraine? Can Swedish civil preparedness be strengthened through more conscious use of civil society as a resource?In this report, the Ukrainian civil society and the efforts currently being made there are discussed, and contrasted with the Swedish ones. A picture emerges of two very different civil societies that differ not least in terms of their histories. It is shown how the Swedish civil society in many respects has better conditions than the Ukrainian when it comes to the possibilities of being a resource in a crisis and ultimately in a war, but also how the Ukrainian civil society quickly changes and adapts to the prevailing situation.

Trots att fattigdomen i Sverige med europeiska mått är begränsad, så finns det grupper i det svenska samhället som är särskilt utsatta. Här lyfts sådana grupper fram, och det diskuteras hur många människor lever långt under de officiella fattigdomsstreck som anges för att fastslå skäliga och rimliga lev-nadsnivåer. Det finns streck under strecket. Vidare argumenteras för att idé-burna organisationer, såsom de svenska stadsmissionerna, kanske i vissa avseenden är särskilt lämpade för att möta människor i fattigdom. Diskussio-nen tar sin utgångspunkt i offentlig statistik på området samt i egen tidigare insamlad och redovisad empiri.

I denna artikel undersöks svenskarnas vilja att göra en frivillig insats vid en hälsokris med fokus på hur den relaterar till deras engagemang i det civila samhället i allmänhet och i idrottsorganisationer i synnerhet. Resultaten visar att svenskarnas vilja att göra insatser vid kris (men också krig) generellt sett är stor, men att det finns märkbara skillnader mellan de som är medlemmar i civilsamhällesorganisationer och de som inte är medlemmar. Resultaten visar också att krisinsatsviljan är högre bland de som är medlemmar i flera olika organisationstyper. Det finns dock viss variation mellan organisationstyperna – där villigheten att göra insatser är störst bland medlemmar civila insats-organisationer och idrottsorganisationer. Idrottsrörelsen samlar en stor andel av civilsamhällesengagemanget i Sverige, och kan ur ett krisinsatsperspektiv utgöra en viktig resurs vid sidan av det offentliga.

Den svenska välfärdstaten har under många decennier betraktats som en av världens bäst utbyggda. En återkommande ambition i den har varit att nå stora befolkningsgrupper med breda och generella stödinsatser. I föreliggande text diskuteras icke-mottagande (non-take up) i relation till svenska förhållanden, och hur sådant icke-mottagande kan försvåra särskilt för de ekonomiskt mest utsatta i samhället, men också på sikt vara ett hot mot den offentliga välfärdens legitimitet. Icke-mottagande förstås i texten som dåmänniskor med rätt till stöd av den offentliga välfärden inte får (full del av) det. Som en del av diskussionen kopplas fenomenet till en empirisk studie av av de svenska Stadsmissionernas insatser för personer i fattigdom.

För några år sedan tyckte sig det svenska Finansdepartementet, apropå den så kallade Agenda 2030, kunna slå fast att fattigdom i absolut mening är avskaffad i Sverige, även om delar av befolkningen har knappa resurser i förhållande till genomsnittet. Sveriges statistiska centralbyrå (SCB) menar däremot, med direkt anknytning till samma agenda, att Sverige saknar statistik över absolut fattigdom. Det motsägelsefulla i de båda påståendena kan ses som en ren lapsus. Eller som ett uttryck för ett mantra om den lyckade välfärdsstaten som avskaffade fattigdomen, så självklart att statistiska underlag är onödiga. Eller som två påståenden som egentligen inte talar mot varandra: att den absoluta fattigdomen är avskaffad har blivit så vedertaget så att det är själva skälet till att den inte studeras i Sverige. Men de två argumenten antyder också något som kan ses som en utgångspunkt för det här temanumret. Å ena sidan är fattigdom och dess eventuella närvaro en helt central fråga för varje välfärdsstat värd namnet. Det får Finansdepartementets utsaga om svensk fattigdom gestalta – den är avskaffad! Å andra sidan finns det kanske ett lite mer återhållsamt och kritiskt granskande intresse kring svensk fattigdom som Statistiska centralbyråns torra konstaterande möjligen kan illustrera. Hur som helst kommer artikelförfattarna att visa att det knappast finns några entydiga svar.

Welfare states in Europe and around the world are experiencing growing numbers of people with limited or unclear rights to public welfare within their borders. These are refugees, undocumented migrants, EU-migrants and other groups of displaced or deprived people seeking a better life. In Sweden, this situation is trying the highly held principles of social and human rights, as charities are becoming an increasingly important complement to rights-based public welfare services. This article will show how eight different City Missions in Sweden are seeing a new role for themselves in an emerging social landscape. The findings will be analysed in terms of social and human rights, using the classic theories of T. H. Marshall as well as more recent research.