In this article, we study the legislative processes that formed the basis for how the state’s role and responsibility to protect and represent children was formulated during the 20th century based on legislative initiatives against corporal punishment. This is the backdrop for an analysis of the scheme to compensate adults that have claimed that they as children had been abused in the care of the state. As a basis for our analyzes, we have used laws and statutes, ordinances, and preparatory works in family and criminal law as well as school and social law. In the process that led up to the compensation scheme a choice was made; child abuse in the past would not be defined according to the norms set by past legislation and government ordinances to protect children from abuse, but in relation to what was believed to be common child-rearing practices. The focus shifted to current understandings of what was normal in the past as well as to how similar abuse would be treated in legal practice in current tort cases disregarding the explicit stands taken by past governments to protect children in care. The opportunity for reconciliation decreased with this development.

Den 1 juli 2021 trädde en rad lagändringar om vårdnad i kraft. Några av dessa är:

• gemensam vårdnad mot en förälders vilja och oberoende av samarbetsförmåga,
• tillfälliga vårdnadshavare, 
• omformuleringar av barnets bästa-paragrafen,  
• möjlighet att prata med barnet i en vårdnadsutredning utan samtycke av vårdnadshavare, 
• ökade möjligheter för socialnämnd att inhämta sekretesskyddade uppgifter,  
• en tidsgräns på fyra månader för vårdnadsutredningar,  
• regler om behörig domstol när barn eller föräldrar har skyddade personuppgifter.

Den 1 januari 2022 träder lagen om obligatoriska informationssamtal i kraft, den tillämpas fr o m mars 2022. Vid sidan av lagändringarna föreslås i propositionen att gemensam vårdnad ska ges en ny innebörd. 

En ambition bakom ändringarna är att hjälp separerade föräldrar att förhandla om hållbara överenskommelser om barnen. En annan att stärka skyddet mot våld i nära relationer. Medlem för att hjälpa förhandla hållbara överenskommelser är att: Rätten till domstolsprövning av vårdnadstvister begränsas genom krav på obligatoriska informationsmöten. Möjligheten att få gemensam vårdnad begränsas genom att samarbetsförmåga inte längre ska vara en förutsättning för gemensam vårdnad och gemensam vårdnad ska kunna utdömas mot bägge föräldrarnas vilja. Utan att det framkommer av lagtexten förespråkas en nytolkning av vad det innebär att ha vårdnaden om ett barn. Enligt propositionen ska gemensam vårdnad endast avse formella beslut. En ambition bakom ändringarna är att hjälpa separerade föräldrar att förhandla om Lagstiftarens hållning tycks vara att en vårdnadshavare kan hantera alla andra aspekter av vårdnaden som han/hon vill. För att stärka skyddet mot våld i nära relationer föreslås vissa undantag för familjer i vilka det förekommit våld. I dessa ska möjligheten till rättslig prövning inte begränsas, ensam vårdnad och begränsat, eller inget umgänge, förordas. Vilka handlingar som ska definieras som sådant våld som möjliggör ensam vårdnad och begränsad kontakt, diskuteras inte, utan det överlåts på domstolarna att bedöma. Erfarenhetsmässigt vet vi att domstolarna ställer höga krav på robust bevisning från en förälder som mot den andres nekande hävdar att hen eller barnen utsatts för våld. Tänkbart är att dessa krav blir tuffare när konsekvenser av våldshandlingarna blir mer långgående.

This article addresses the Swedish state’s process to provide redress for historical abuse in out-of-home care. The aim is to illuminate how the current state’s responsibility for past child abuse is negotiated in such processes. In Sweden, a temporary financial redress scheme was in effect 2013-16, which compensated fewer than every second applicant. The article demonstrates that the political ambition to recognize symbolically and acknowledge the victims’ suffering and the past society's betrayal of them resulted in unintended consequences when translated into a legal bureaucratic process. The logic of a court assessment is based not on recognition but on establishing legal liability. In the end, redress came to focus on what the state could be deemed responsible for in the past and how modern legal principles could be harmonized with a compensation scheme designed to compensate those for wrongdoings which cannot be redressed by current tort law.

The Swedish redress scheme intended for victims of historical child abuse in out-of-home care compensated only 46% of claimants who sought economic compensation for past harms. This article explores the reasons behind this comparatively low validation rate by investigating a) how the eligibility criteria of the Redress Act were evaluated by the Redress Board; and b) the justifications and underlying values used when applications were rejected with reference to the fact that reported abuse was not deemed to be sufficiently severe according to past standards. Victim capital, which determines how vulnerable or credible a victim is perceived to be by others, as well as competence and narration, are essential aspects for this type of legal proceeding. The article demonstrates that the claimants had to traverse a complicated web of criteria to be awarded compensation. The outcomes for claimants were affected by how the past was conceptualized in this legal setting, what competences the victims themselves possessed, what competence and resources the administrative system offered, and the extent to which the decision-making process fragmented victims’ narratives.