Bakgrund och genomförande: Med utgångspunkt i betänkandet Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp (SOU 2010:15) har sociala insatsgrupper under det senaste decenniet utvecklats och spridits i landets kommuner som ett arbetssätt för att förhindra att ungdomar rekryteras till en kriminell livsstil och för att underlätta avhopp från organiserad brottslighet. Sociala insatsgrupper (ofta förkortat SIG) lanserades ursprungligen som en samverkans- eller samarbetsform mellan lokala myndigheter och organisationer, framförallt socialtjänst, skola och polis. Hur detta arbete är tänkt att bedrivas finns beskrivet i två nationellt vägledande dokument – ett från Rikspolisstyrelsen och ett från Socialstyrelsen. Idag ges SIG också i flera kommuner som en individuell behovsprövad socialtjänstinsats som i sig kan innehålla en eller flera insatser. Arbetssättet kan kort beskrivas som att polis och socialtjänst i ett första steg tillsammans rekryterar ungdomar som man bedömer lämpliga för att ingå i en social insatsgrupp. Därefter kopplas skolan och andra resurser i lokalsamhället in för att samordnade olika insatser riktade till den unge och eventuellt också dennes hemmiljö.
Ersta Sköndal Bräcke högskola har på uppdrag av Stockholm stad utvärderat arbetet med sociala insatsgrupper i Stockholm och i Botkyrka och Södertälje. Syftet med utvärderingen är att utveckla kunskapen kring sociala insatsgrupper som ett arbetssätt för att motverka en fortsatt kriminell utveckling bland ungdomar och unga vuxna. Utvärderingens fokus ligger på innehållet i insatsen social insatsgrupp, men utvecklingen från samverkans- och samarbetsmodell till behovsprövad biståndsinsats diskuteras också. Empiriskt har utvärderingen genomförts i form av två enkätstudier och två intervjustudier. Enkätstudierna avser dels arbetsprocesserna för SIG i Södertälje och Botkyrka och i åtta stadsdelsförvaltningar i Stockholm stad, dels vilka insatser deltagarna i SIG-grupper får jämfört med kriminella ungdomar som får andra insatser än SIG. Intervjustudierna omfattar dels socialtjänstpersonal inom SIG med syfte att få en mer fördjupad bild av arbetsprocessen, dels intervjuer med ungdomar som deltagit i SIG.
Slutsatser: Urvalet av ungdomar till SIG utgår i stor utsträckningen inte från en systematisk bakgrundsanalys av förekomsten av kriminella nätverk och individuella riskfaktorer kopplade till kriminalitet i kommunerna och stadsdelarna. Istället handlar det ofta om en kombination av oro från polisens och socialtjänstens sida och registeruppgifter om redan kända ungdomar med kriminell koppling. Hur denna koppling ser ut kan variera stort men handlar mer sällan om gängkriminalitet eller organiserad brottslighet. Två huvudgrupper kan särskiljas: äldre kriminellt aktiva ungdomar som begår brott av grövre karaktär, och yngre mindre kriminellt belastade som vistas i riskmiljöer. Att rekrytera de tyngst kriminella ungdomarna till SIG har visat sig svårt; bland annat på grund av att polisen är med och ett krav på samtycke till informationsdelning mellan involverade aktörer. Också mindre kriminellt belastade ungdomar kan vara svåra att motivera till en så pass omfattande insats som SIG kan vara.
Att urvalet av ungdomar till SIG ofta inte bygger på en systematisk bakgrundsanalys utan istället går mer direkt på redan kända ungdomar med kriminella kopplingar leder till en osäkerhet om vilka ungdomar som kan vara en optimal målgrupp för SIG – dels ur ett komparativt perspektiv kommuner och stadsdelar emellan, dels i förhållande till de ursprungliga intentionerna med SIG.
Att SIG har utvecklats från en tänkt generell samarbets- eller samverkansmodell mellan i första hand polisen, socialtjänsten och skolan till att också vara en individuell behovsprövad socialtjänstinsats har i den aktuella utvärderingen fått två konsekvenser. En är att utvalsprocessen av ungdomar till sociala insatsgrupper är mindre samordnad och mer bygger på ”tips” från individuella medarbetare än vad som beskrivs i vägledningarna från Rikspolisstyrelsen och Socialstyrelsen; och en annan att det har utvecklats ett tydligt salutogent perspektiv på arbetet med ungdomarna inom SIG. Tillsammans med ett aktörsgemensamt individanpassat stöd och att etablera ett engagemang som lever vidare efter SIG- insatsen, kännetecknar det salutogena perspektivet SIG som behovsprövad socialtjänstinsats.
Det salutogena perspektivet, ett aktörsgemensamt individanpassat stöd, och att etablera ett engagemang som lever vidare efter SIG-insatsen, särskiljer SIG som arbetssättet från andra för målgruppen aktuella insatser. En förutsättning för alla tre funktionerna är de återkommande myndighets- och aktörsövergripande samarbetsmöten som ingår i SIG som arbetssätt, liksom SIG-deltagarnas medgivande till informationsdelning. Mötena möjliggör överblick och koordination, en röd tråd genom hela stöd- /insatsprocessen. En viktig punkt är att mötena genomförs utifrån det salutogena perspektivet för att inte upplevas negativt, som rättegångsliknande från ungdomarnas sida. Något som lyfts fram som särskiljande för SIG jämfört med ordinarie klientarbete är också att samarbetet kan leda till att snabbare och smidigare få fram resurser till en viss individinsats. Utvärderingen visar samtidigt att utöver polisen och socialtjänsten, och i viss mån skolan, så deltar få andra potentiella lokala offentliga och privata aktörer i de övergripande samarbetsmötena.
Ett perspektiv som idag lyfts inom kriminologin när det gäller ungdomskriminalitet och individualprevention är att kriminalitet, snarare än att ses som kopplad till vissa individer, ska ses om ett inslag i en bredare social problematik som följer vissa grupper i befolkningen och som främst förekommer i socioekonomiskt utsatta bostadsområden. Forskningen pekar också mot att det är svårt att identifiera vilka ungdomar i en riskgrupp som kommer att utveckla en kriminell livsstil. En möjlig konsekvens av detta för arbetet med SIG är att urvalet av och fokuserandet på vissa ungdomar bör kombineras med olika former av resursskapande insatser till riskgruppen som helhet och till nyckelfunktioner i lokalsamhället. Eftersom polisens och socialtjänstens mandat och resurser är begränsade utanför de individuella insatserna så måste ett sådant arbete inkluderar såväl civilsamhällets organisationer och privata företagare som en väl fungerande offentlig service. Det handlar om att motverka segregation och att höja lokalsamhällets socioekonomiska status genom tillgång till grundläggande funktioner som bra bostäder och skolor, ett för breda grupper attraktivt fritids- och föreningsliv, en fungerande arbetsmarknad och möjligheter till egenförsörjning.
För att SIG ska kunna utvecklas ur ett individuellt perspektiv innebär den skisserade bilden ovan att ett bredare och över tid mer aktivt socialt nätverk än vad som idag ofta är fallet behöver etableras runt SIG- ungdomarna. Detta inte minst då SIG som arbetsform och biståndsinsats är tidsbegränsad. Bredden, långsiktigheten och lokalsamhällets betydelse för att stävja ungdomskriminalitet medför också att fler aktörer än idag måste involveras i såväl det kort- som långsiktiga arbetet för att vidmakthålla och förstärka en positiv individuell utveckling som kan ha påbörjats under SIG-insatsen. Det gäller såväl offentliga myndigheter som företrädare för det lokala civilsamhället. Det kan röra sig om att faktorer som praktikplatser, arbete, boende och fritidsaktiviteter behöver utvecklas för att skapa en materiell och social grund som kan stödja en fortsatt positiv utveckling efter att den formella SIG-insatsen är avslutad.