Många diakoner uppfattar liturgiska uppgifter som centrala och identitetsskapande. Men i kyrkohandboken saknas stöd för att de utför dessa uppgifter just för att de är diakoner. Om inte diakonatets identitet arbetas igenom, riskeras teologisk anonymitet.

I den här artikeln vill Elisabeth Christiansson Drake och Helena Inghammar bidra med historieskrivning och reflektion, kring det teologiska ramverk som omger diakonatet och peka på ett behov av fortsatt och fördjupat teologiskt arbete med diakonatets identitet.

I dagens välfärdspluralism antar idéburna organisationer roller som gemenskapsbyggare, röstbärare och serviceleverantörer. Det socialpolitiska landskapet är under ständig förändring – något som påverkar kyrkan och dess diakonala arbete. I kyrklig diakoni ryms praktik och reflektion, teologisk och socialpolitisk. Hur gestaltas detta? Vilka verksamheter prioriteras, hur organiseras och leds det diakonala arbetet? Hur kan diakoni utvecklas som hela församlingens angelägenhet? Vad är diakonens roll jämte andra anställda och frivilliga medarbetare, i de dagliga verksamheterna och i gudstjänsten? I boken diskuteras hur diakoni med sina bibliska rötter kan förstås i dag, bland annat ur ett genusperspektiv. Mänskliga rättigheter är ett sentida inslag i det diakonala arbetet. I antologins tolv kapitel ges också historiska tillbakablickar både vad gäller välfärdspolitik och syn på fattigdom.

Berättelsen om Stora Sköndal rymmer ett stycke fascinerande svensk historia som inleds vid förra sekelskiftet – och utvecklingen fortgår än idag. Det började med en utbildning av diakoner för män, en grundsten till 1900-talets utbildning av socialarbetare, och med ett av landets första vårdhem för epileptiker. Författarna ger de stora dragen, men låter oss också möta enskilda öden. Vilka var de första diakonerna? Vad hade de för bakgrund och var i samhället kom de att verka?

Omsorg och kärlek, empati och omtanke är grundläggande inslag i mänskliga relationer. Vi känner igen dem som autentiska uttryck i en personlig relation. Men vilka möjligheter har barmhärtighet och medmänsklighet att komma till uttryck i institutioner som är uppbyggda av lagar, regler och principer? Med andra ord, kan barmhärtigheten institutionaliseras, eller är en medmänsklig livshållning förbehållen personliga relationer? Detta är bokens ärende att utreda.

I 1900-talets socialpolitik har begreppet barmhärtighet blivit misstänkliggjort. Det har förknippats med en välgörenhet där den barmhärtiga gärningens objekt var en tacksam men undergiven mottagare. Hellre talar vi idag om rättighetsbärare. Bokens författare belyser barmhärtighetsidealet ur olika perspektiv och vill därmed bidra med en fördjupad och breddad diskussion om dess existensberättigande i dagens samhälle. Författarna hämtar sina exempel från diakoniinstitutioner, biståndsverksamhet och församlingarnas omsorgsinsatser, från historien och idag.

Frågorna berör dem som arbetar i människovårdande yrken, men också oss alla som lever med vardagliga medmänskliga åtaganden. Det gäller både våra nära relationer och mötet med en tiggande människa på gatan.

I boken medverkar Elisabeth Christiansson, Per Eckerdal, Mats J. Hansson, Stig Linde och Linnea Lundgren.