Introduction: The study investigates how family treatment done under coercion affects the ability of family therapists to create therapeutic alliance with families, and if this affects the therapist’s feelings of the possibility of creating changes. Questions: How family therapists are affected in their work to create a therapeutic alliance when the family is under / threatening care of young persons act (LVU)? Are there important relational elements in treatment that contribute to change when there is LVU or threat of LVU? Method: Qualitative interview investigation and thematic analysis. Results: The results of the study show that therapists feel it is of the utmost importance that they prove to be a "normal person", are given the opportunity to co-operate with the family and that they raise strengths rather than weaknesses, to reach an alliance. The result also shows that respondents experience it as aggravating when it comes to the creation of alliance, as collaboration with social services is sometimes complicated. They find it easier to create alliance when the family themselves ask for treatment. They believe that change is possible, albeit more difficult, when coercion exists. Discussion: The outcome of the study is discussed, partly from an intersubjective and systemic perspective.

Inledning: Studien undersöker hur familjebehandling som sker under tvång påverkar möjligheten för familjebehandlare att skapa terapeutisk arbetsallians med familjens medlemmar samt om detta i så fall påverkar familjebehandlarnas känsla för möjligheten att skapa förändring i familjer som fått insatsen via socialtjänsten. Frågeställningar:  Hur påverkas familjebehandlarna i sitt arbete med att skapa en terapeutisk allians när familjen är under/eller hot om LVU? Finns speciellt viktiga relationella inslag i familjebehandlingen, som bidrar till förändring då det föreligger LVU eller hot om LVU? Metod: Kvalitativ intervju-undersökning och tematisk analys. Resultat: Resultatet av studien visar att familjebehandlarna för att nå en terapeutisk allians. upplever det som av stor vikt att de visar sig vara en ”vanlig människa”, att de får ges möjligheten att samgå med familjen samt att de lyfter styrkor snarare än svagheter. Resultatet pekar på att familjebehandlarna som tillfrågats upplever det som försvårande när det kommer till skapande av allians, vid de tillfällen då samarbetet med socialtjänsten är komplicerat. De upplever det lättare att skapa allians då familjen själva efterfrågar behandling, än när insatsen är tvingande. De menar att förändring är möjlig, om än svårare, då tvång föreligger. Diskussion: Studiens resultat diskuteras, delvis ur ett intersubjektivt och systemiskt perspektiv.