Syftet med föreliggande uppsatsarbete är att beskriva erfarenheter av psykofarmaka och psykoterapi. Studien är kvalitativ till sin karaktär och utgår från intervjuer med fyra psykoterapeuter och en läkare. Uppsatsen tar utgångspunkt i ett fenomenologiskt perspektiv. Intervjuerna har analyserats så förutsättningslöst som möjligt utifrån EPP-metoden. Arbetet har haft sin grund utifrån fem övergripande frågeställningar; Hur uppfattar vi lidandets mening i relation till psykofarmaka? Påverkas en individs möjlighet att känna och tänka om denne regelbundet brukar psykofarmaka? Kan den som lider förvänta sig vägledning i de olika enskilda, respektive kombinationsbehandlingar som finns? Minskar det egna lidandet genom att sätta ord på sin ångest i psykoterapi? Hur resonerar läkemedelsindustrin i frågan kring individens psykiska lidande? Dessa frågeställningar har vilat mot en filosofisk fond som ställer frågan: Är medikaliseringen ett sätt att medicinera mot livet självt, att göra samhällets tillkorta-kommanden till ett individuellt problem? Resultaten presenteras i fem synopsis som visar på att; lidande kan ses som kraft till förändring. Antidepressiva läkemedel har en tendens att döva tankar och känslor. Patientens egen vilja är viktig. Mediciner tenderar att bli till substitut för mötet med människor och att relationen till läkemedelföretagen är problematiskt för behandlare då den också är en vinstmaskin.

The purpose of the study is to describe experiences gained from the use of psychotropic drugs and/or psychotherapy. The study is qualitative in nature and based on interviews with four psychotherapists and physicians. The study takes as its basis a phenomenological perspective. The interviews were analyzed as unprejudiced as possible using the EPP method. The work was based on five overreaching issues; How do we perceive suffering, meaning in relation to psychotropic drugs? Is an individual's ability to feel and think affected by regular use of psychotropic drugs? Can an individual who suffers expect guidance via individual treatment or via available combined treatments? Is an individuals suffering reduced by setting words to the anxiety in psychotherapy? How does the pharmaceutical industry discuss the issue of individual mental suffering? These issues have been tested against a philosophical background that asks the question: Is medicalisation a way of medicating against life itself, a way of making society's shortcomings the individual`s problem? The results are presented in five synopsis which say that suffering can be seen as force for change. Antidepressants have a tendency to numb thoughts and feelings. The patient's own will is important. Medication tends to be a substitute for meeting people and the relationship to pharmaceutical companies problematic for therapists as the industry is also a profit machine.