Bakgrund: Antal personer som lever med kronisk njursvikt ökar med befolkningsökningen. Peritonealdialys är en vanlig livsuppehållande behandling för patienter som lever med kronisk njursvikt som främst sköts av patienter i hemmet. För att kunna fortsätta leva med sjukdomen under kontroll kräver peritonealdialys införande av nya livsförändringar som på olika sätt kan vara påfrestande för patienterna.

Syfte: Syftet var att beskriva patienters upplevelser av att leva med peritonealdialys i sin vardag.

Metod: Litteraturöversikten baserades på elva vetenskapliga artiklar med kvalitativa ansatser hämtade från databaserna CINAHL complete och PsyINFO. Sökorden som användes vid artikelsökning var patient experience, living with" och "peritoneal dialysis" som vidare utökades till "perspective", "home dialysis, qualitative study och interview'' med års begränsning 2000- 2017.

Resultat: Litteraturöversikten visade att patienternas upplevelser av att leva med peritonealdialys innefattade en livsförändringsprocess med upplevelser av övergång som en besvärlig vändpunkt i livet vilket började redan vid PD- initiering. De första sex månaderna var den svåraste tiden att hitta balansen och anpassa sig till ett nytt levnadssätt, under den perioden hade patienterna stora behov av stöd både från sjukvården och det egna sociala nätverket dels för att bearbeta de olika förluster och begränsningar relaterad till PD- behandlingen, dels för att upprätthålla motivationen för att fortsätta sköta sin behandling. Med tiden ökade patienterna upplevelser av oberoende självständighet i att hantera sin egenvård och deras behov av stöd minskade, stödet från sjukvården minskade till enbart rutinkontroller.

Diskussion: Patienters upplevelser av att leva med PD diskuterades och analyserades utifrån Orems teori om egenvårdsbalans och tidigare forskning. Större delen av diskussionen understryker betydelse av sjukvårdpersonalens bemötande som kan såväl positivt som negativt påverka patienters upplevelser. Hur väl en patient lyckades med sin egenvård berodde mycket på bemötandet, anpassad information, typ av stöd i patientens sociala nätverk och vilka vårdinsatser patienten fick under behandlingsprocessen.