Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (vidare LSS) betonar normaliseringsprincipen och självbestämmande för den enskilde. Denna uppsats undersöker om LSS-lagen har givit den enskilde funktionsnedsatte medborgaren starkare autonomitet och möjlighet att leva som vuxen medborgare. Den vill ta reda på vilket nätverk den enskilde individen har behov av för att hävda sina laggivna rättigheter och se om lagens mål om självbestämmande har slagit igenom. Uppsatsen har undersökt fem överklagade avslagsbeslut på insatser enligt LSS för att se hur de olika parterna i överklagande processen resonerar om och hävdar den enskildes självbestämmande. Uppsatsen utgår från ett Aktör-Nätverk-Teoretiskt (ANT) perspektiv. ANT fokuserar på hur processen ser ut när juridiska beslut fattas. Parternas tolkning av lagen beskrivs utifrån de fyra faserna i det aktör-nätverksteoretiska begreppet översättning. I analysen av empirin framkommer att det i en majoritet av fallen inte är den enskildes perspektiv som styr argumentationen utan ombudets, argumentationen bygger huvudsakligen på ombudets tolkningar och lagen ses som ett medel för att den enskilde ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt.