De religiösa och existentiella perspektiven är ofta förbisedda inom psykoterapin men frågorna om liv och död, mening och tro är oundvikliga och kan inte reduceras till bakomliggande intrapsykiska processer. En holistisk syn på människan och att ge plats för andliga och existentiella behov borde vara en självklarhet i det psykoterapeutiska samtalet. Syftet med denna kvalitativa och deskriptiva studie är att utforska hur beredskapen för andliga och religiösa frågor ser ut hos erfarna psykoterapeuter. Frågeställningarna fokuserar på psykoterapeuternas erfarenhet av andlighet, både utifrån utbildning, terapi och egna upplevelser och vilka konsekvenser detta får i mötet med konfidenten. I studien intervjuas 5 erfarna psykoterapeuter med intresse för andlighet och existentiella frågor. Resultaten visar att den egna erfarenheten och den egna upplevelsen har betydelse i valet av utbildning och terapi. Den sökande psykoterapeuten söker sig aktivt till litteratur och utbildningar där livsåskådningstemat finns med. Utbildning och egen terapi är till hjälp när det gäller att kunna närma sig och formulera sig kring andlighet och trosfrågor. En egen bearbetning av existentiella och andliga frågor ger närvaro och lyhördhet i samtalen och detta kan leda till att tillit uppstår i relationen. Att vara uppmärksam när en existentiell problematik formuleras framhölls av psykoterapeuterna men också vikten av att inte styra samtalet. Förmåga att urskilja den andlighet och religiositet som handlar om ofrihet anses som viktigt för samtliga psykoterapeuter. Slutsatserna blir att psykoterapeutens egen bearbetning är central. Psykoterapeuten bör veta var han/hon själv står i andliga och religiösa frågor. Psykoterapeutens kunskap, erfarenhet och upplevelse avspeglas i mötet med konfidenten. Lyhördhet, förutsättningslöshet, öppenhet, närvaro och äkthet är viktiga egenskaper hos psykoterapeuten. Livsåskådningsperspektivet är en viktig del i utbildningen till psykoterapeut.