Inledning: Syftet med denna studie var att öppna diskussion och belysa den genuina, naturliga relationen mellan terapeuten och patienten under terapin och relationens roll i den terapeutiska processen.

Frågeställningar: De är baserade på frågor om relationen som begrepp, inställning till personlig öppenhet (Self-Disclosure), relationens betydelse för terapin i relation till terapeutisk teknik och teoribygge, och frågor om roller i skapande och upprätthållande av relationen i terapin.

Metod: Studie är kvalitativ och genomfördes som ensemistrukturerad intervju med fem terapeuter av olika rinriktning och olika erfarenheter inom terapeutiskt arbete. Tre av dem var kognitivt orienterade medan två hade dynamisk bakgrund. Materialet analyserades, strukturerades och valdes utifrån frågeställningars ämne och tillåtet utrymme.

Resultat: I studien framkom att relationen inom terapi anses som oundviklig del av terapiprocessen och att en god relation mellan patient och terapeut gynnar terapin och terapins utfall.

Diskussion: De intervjuade terapeuterna beskrev ett mer öppet, fritt, flexibelt sätt att bemöta människan och att använda sin egen person med sin genuinitet samt en mer jämlik ställning mellan terapeuten och patienten. Slutsats blir att relation har betydelse bland terapeuter och betecknas som en av de viktigaste tredskapen i psykoterapi.