På senare år har media kommit att debattera flitigt i frågor som handlar om neuropsykiatriska diagnosers effekt, vikt och betydelse, vilket har kommit att dela de professionella och fackfolket i två läger, de som är för diagnostik och de som är emot. Detta diagnostiserande system har visat sig ha både positiva effekter, men också negativa stigmatiserande effekter. Syftet med uppsatsen var att genom en kvalitativ intervjustudie få ökad förståelse av den neuropsykiatriska diagnosens betydelser för individer som fått Aspergers syndrom, samt att se om betydelsen av diagnosen skiljer sig något åt i förhållande till när i livet diagnosen blivit ställd, som barn/ tonåring eller som vuxen? I studien analyserades respondenternas berättelser och fram träder en mångskiftande bild av diagnosens betydelser. Gemensamt för respondenterna är att diagnosen har fått en praktisk och psykologisk betydelse, den har inneburit nya möjligheter men också hindrat individerna att leva sina liv fullt ut. Alla delar känslan av utanförskap och svårigheter att interagera socialt. Diagnosen upplevs till viss del kategoriserande och stigmatiserande enligt respondenterna. Det som skilde sig åt mellan ålderskohorterna var att de äldre respondenterna tycks ha ett mer revolutionerande förhållande till diagnosen, och de unga ett mer ”naturligt” förhållande. De äldre respondenternas upplevelser beskrevs mer analytiskt, de hade hittat coping strategier för att klara livet, vilket de unga inte tycks ha behövt i samma utsträckning. De unga respondenterna beskriver betydelsen av hjälpen som de fick i skolan, vilket de vuxna respondenterna inte ens fick en möjlighet att ta del av på samma sätt, eftersom diagnosen kom så pass sent i livet. Sammanfattningsvis kan man säga att det finns skillnader men också likheter i beskrivningarna som respondenterna delgett, och att betydelsen fått olika vinkel och tyngd beroende på när i livsloppet som diagnosen gjort sig gällande.