Syftet med denna studie är att söka svar på i vilken omfattning barn har getts möjlighet att uttrycka sin åsikt inom socialtjänstens förhandsbedömningar som inte har lett till utredning. Detta genom att mäta i vilken omfattning barnets närvaro har dokumenterats inom ramen för en förhandsbedömning som inte har lett till utredning. För att besvara studiens syfte användes utvalda variabler för att ta reda på om det finns eventuella omständigheter som kan ha påverkat om barnet har getts möjlighet att uttrycka sin åsikt. Barnets ställning inom socialtjänsten är stärkt på ett flertal vis och denna studie tar avstamp i vad socialtjänstlagen (SFS 2001:453), FN:s konvention om barnets rättigheter och Stockholms stads riktlinjer för socialtjänsten fastställer om barnets möjlighet till att uttrycka sin åsikt i ärenden som rör dess person.  Studien är en kvantitativ aktstudie och empirin består av 384 förhandsbedömningar som inte lett till utredning. Förhandsbedömningarna är genomförda av samma stadsdel inom Stockholms stad under 2013. Genom att se till dessa dokument gav det oss möjlighet att mäta i vilken omfattning barnets närvaro har dokumenterats i förhandsbedömningarna och på så vis getts möjlighet att uttrycka sin åsikt. Den huvudsakliga teoretiska utgångspunkt vi valt att använda är synen på barn som såväl subjekt som aktör i ärenden som rör dess person. Då studien avser att mäta en företeelse som sker utifrån en socialsekreterares aktiva val i om barnet tillåts att närvara under en förhandsbedömning tolkas resultatet även utifrån ett maktperspektiv.  Studiens resultat visar att barns möjlighet till att uttrycka sin åsikt är begränsad inom förhandsbedömningarna som inte lett till utredning. Då barnets närvaro endast dokumenterats i 20 procent av det undersökta materialet. I resterande förhandsbedömningar har socialtjänsten valt att inte låta barnet närvara och beslut har fattats utan att höra barnets åsikt.