Inledning: Humor, glädje och skratt har varit lika framträdande i det mänskliga livet som i litteraturen, teatern och konsten sedan civilisationens begynnelse, precis som sorgen och det tragiska. Detsamma kan dock inte sägas om psykoterapin. Uppmärksamheten på humorns funktion i terapeutisk behandling har varit ytterst begränsad.

Frågeställningar: Vilken betydelse har humor när den uttrycks i den psykoterapeutiska kontexten och processen?

Metod: Studie är kvalitativ. Fem psykoterapeuter intervjuades med hjälp av semistrukturerade intervjuer som sedan analyserades och tolkats utifrån en fenomenologisk hermeneutisk ansats.

Resultat: Humor i terapi kan öppna upp tillvaron, ge en känsla av gemenskap, erbjuda förhållningssätt till döden samt skänka insikt. Humorn kan i sig utgöra en prognostisk indikator. Men den kan också utgöra hindrande försvar. Att bjuda in patienten till det humoristiska ställer krav på försiktighet, kan röra en fråga om överlevnad, kan uttryckas som klarifiering och slutligen utgöra ett förhållningssätt som kan internaliseras.

Diskussion: Humor kan utgöra en mycket verksam och utvecklande del i terapin där patienten genom humor kan utvecklas i riktning mot ökad öppenhet, frihet och rörlighet vilket möjliggör distans och ökad reflektionsförmåga och därmed handlingsutrymme och möjlighet till insikt och i slutändan förändring. Patienten ingår också härigenom i ett sammanhang med sin egen och andras död och livsvillkor. En terapeut med sinne för humor och med god självkännedom kan med hjälp av bl.a. klarifieringar och gemensamma ordlösa tolkningar skapa något som utgör i sanning ett lekområde värt namnet.

Introduction: Humor, joy and laughter have been as prominent in human life as in literature, theater and the arts since the beginning of civilization, just as the sorrow and the tragic. The same can not be said for psychotherapy. Attention to the function of humor in the therapeutic treatment has been extremely limited. Research questions: What meaning has humor when expressed in the psychotherapeutic context and process? Method: The study is qualitative. Five psychotherapists were interviewed using semi-structured interviews which are then analyzed and interpreted on the basis of a phenomenological hermeneutic approach. Results: Humor in therapy can open up your world, giving a sense of community, provide approaches to death and give insight. The humor can itself be a prognostic indicator. But it can also be prohibitive defense. Inviting the patient to the humorous requires caution, can be a matter of survival, can be expressed as clarification, and finally provide an approach that can be internalized. Discussion: Humor can be a very active and challenging part of the therapy where the patient through humor can be developed in the direction of greater openness, freedom and mobility which allows for distance and increased reflectivity and thus room for maneuver and ability for insight and ultimately change. The patient is also included herein through in a context of their own and others dead and living conditions. A therapist with a sense of humor and with good self-knowledge can, with the help of clarification and joint nonverbal interpretations, create something that represents truly a play space worthy of the name.