Syftet med denna studie var att undersöka hur terapeuter inom den offentliga sjukvården resonerar kring svårigheter i att arbeta med trauma. Frågeställningarna var: hur resonerar terapeuter kring svårigheter att arbeta med trauma; vilka känslomässiga reaktioner har de; vad säger de om handledning, kollegialt stöd och organisationen inom vilket de arbetar; samt hur de resonerar kring kultur, språk och tolkanvändning. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem terapeuter som arbetar inom primärvården respektive psykiatriska öppenvården. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades genom Tematisk Analys. Resultaten visar att traumatiserade personer upplevdes som en tung patientgrupp och att de önskade sig mer handledning och utbildning för att klara av arbetet. Det var även svårt för dem att se hur patienterna skickades runt mellan olika vårdinstanser. Resultaten visar också att man upplevde svårigheter kring kulturella skillnader och att arbeta med tolk. Tidsbrist i behandlingarna och underbemanning upplevdes också som försvårande omständigheter i arbetet med trauma. Avslutningsvis diskuteras om den svåra symtomatologin och traumats inbyggda dialektik är bidragande orsaker till att traumatiserade patienter skickas mellan vårdinstanser och upplevs som en tung grupp att arbeta med. Också terapeuternas beskrivningar av underbemanning och tidsbrist diskuterades utifrån de behandlingsrekommendationer som finns och riskerna om dessa inte följs.

The purpose of this study was to investigate how psychotherapists within the Swedish health service perceive difficulties in working with trauma. The research questions were how do therapists perceive difficulties in working with trauma; what are their emotional reactions; what are their views concerning supervision, peer support and the organisation within which they work; what thoughts do the therapists have concerning culture, language and the use of interpreters. Semi structured interviews were conducted with five psychotherapists who work in municipal health centers and psychiatric outpatient clinics. The interviews were recorded, transcribed and analysed using thematic analyses. The results show that in general the therapists experienced traumatised people as a difficult group of patients and they felt a need for increased levels of supervision and training. They also experienced difficulties arising from the fact that patients were often moved frequently between different health services. The results also showed that they experienced difficulties due to cultural differences and working with interpreters. Limits on treatment duration and under staffing also contributed to difficulties. The relationships between symptoms and the dialectics of trauma and the fact that patient group are often passed between health services and experienced as a difficult were discussed.