Sedan ett antal år har man i Linköping bedrivit ett arbete med sikte på att utveckla en mer lättillgänglig socialtjänst. Målsättningen har varit att erbjuda socialt stöd i form av det man kallat servicetjänster, för att på detta sätt inte behöva genomföra en formaliserad biståndsbedömning och ett formellt beslut. Detta sätt att organisera de sociala insatserna har dock mött kritik från ansvariga tillsynsmyndigheter som hävdat att detta inte varit förenligt med gällande lagstiftning, och Förvaltningsrätten har förelagt kommunen att efterfölja den kritik som formulerats i tillsynsrapporterna.

I denna studie riktas emellertid inte intresset mot de juridiska frågorna, utan vilken betydelse detta sätt att organisera och tillhandahålla sociala insatser haft. Med utgångspunkt i en studie av sex verksamheter inom socialtjänsten i Linköpings kommun, undersöks vilken betydelse den ökade serviceinriktningen haft, dels för berörda brukare, dels för de anställda och det sociala arbetet. Studien är relevant inte bara för Linköpings kommun, utan också för frågan om hur sociala insatser bör organiseras och tillhandahållas för att bli så tillgängliga som möjligt.