I den här studien intervjuas fem personer som är yrkesverksamma inom verksamheter med konstnärligt skapande som inriktning för personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) och/eller utvecklingsstörning. Syftet med studien är att belysa konstnärligt skapande som verktyg kopplat till ökade krav på evidensbaserad praktik i gruppverksamheter riktade till personer med NPF och/eller utvecklingsstörning. Forskningsfrågorna avser därför att ge svar på vilka funktioner metoden konstnärligt skapande fyller som verktyg i gruppverksamheter riktade till personer med NPF och/eller utvecklingsstörning, hur dessa funktioner kan förstås samt om de kan/bör leva upp till krav på evidensbaserad praktik. Resultatet bygger på fem semistrukturerade intervjuer som har kodats och analyserats med fenomenologisk tematisk analys. Det teoretiska ramverket består av den salutogena modellen med fokus på ”en känsla av sammanhang” och Jonna Bornemarks perspektiv om ”att mäta det omätbara”.  

Metoden konstnärligt skapande används frekvent i verksamheter riktade till målgruppen men samtidigt finns brister när det kommer till kvantitativ forskning för att stödja metodens effekter. Informanterna menade att den subjektiva upplevelsen av metoden är svår att mäta men att de själva upplever att konstnärligt skapande har många fördelar för den specifika målgruppen.

Under studiens gång beskrev informanterna aspekter som väl stämde överens med vad som ryms inom den salutogena modellen. De gav uttryck för att det konstnärliga skapandet som metod bidrog till inkludering, kognitiv förstärkning, ökad självkänsla samt att det kunde fungera som ett alternativt kommunikation- och samtalsverktyg.

In this study, five people are interviewed who work professionally in activity groups with creative arts as a focus for people with neurodevelopmental disorders (DSM-5) and / or developmental disorder. The purpose of the study is to investigate the professionals' view of creative arts as a method in the work with the target group, and also their view of creative arts linked to the increased requirement for evidence-based practice. The questions of this research therefore intend to provide answers to what functions creative arts as a tool can have in group activities for people with DSM-5 and / or developmental disorder. We also intend to research how we can understand creative arts as a method and if/how the method should be mesured in relation to an increased requirement for evidence-based practice. The result is based on five semi-structured interviews that have been coded and analyzed with phenomenological thematic analysis. The theoretical framework is based on the salutogenic model and Jonna Bornemarks perspective on "measuring the immeasurable".

The method of creative arts is frequently used in group activities for the target group, but at the same time there are deficiencies in the quantitative research bass to support the effects of the method. The respondents argued that the subjective experience of the method is difficult to measure, but that they themselves feel that creative arts has many advantages for the specific target group.

During the study, the respondents described aspects that were well in line with what is included in the salutogenic model. The practitioners expressed that creative arts as a method contributed to community, cognitive reinforcement, increased self-esteem and that it could function as an alternative means of expression.