Under många år har Fattigdomsrapporten konstaterat att det finns ett stadigt ökande behov av insatser från Sveriges Stadsmissioner. Denna utveckling drivs av förändrade förutsättningar i samhället. Bland verksamma vid Sveriges Stadsmissioner har misstanken länge varit att det ökade behovet av deras insatser åtminstone delvis beror på att en mindre andel av behovet av insatser täcks av Försäkringskassan och de kommunala socialtjänsterna. Misstanken stärks av senare års fattigdomsrapporter, som visar att en betydande andel av Stadsmissionens insatser riktas till personer som har rätt till offentliga insatser men som inte får sådana. Åren 2020 till 2022 riktades 18 procent av insatserna tillsådana icke-mottagare. Det går dock inte att säkert veta hur omfattande detta problem är då det inte gjorts någon nationell kartläggning.

För årets fattigdomsrapport har Sveriges Stadsmissioner och Marie Cederschiöld högskola genomfört ett forskningsprojekt som särskilt studerar denna grupp. I detta projekt genomfördes 33 intervjuer med besökare från Stadsmissionen på sex orter. Syftet med studien var att få kunskap om varför personer som borde få stöd av socialtjänst och Försäkringskassan inte får det. Det handlar alltså inte om personer som utestängs enbart av tuffare regler för bistånd och ersättning, utan om personer som uppfyller regler och normer men som av olika anledningar ändå hamnar utanför bistånds och socialförsäkringssystem. En term för detta är ”icke-upptagande”, på engelska non-take-up. Icke-upptagande är ett allvarligt problem både eftersom människor inte får den hjälp som de borde få, och för att de offentliga välfärdssystemen inte fungerar som de ska. Det innebär att socialpolitiken inte får avsedd effekt och att det därmed kan bli större sammanlagda samhällskostnader än om bistånd och ersättningar betalats ut på korrekt sätt till att börja med.