Med startpunkt i Kvinnofridspropositionen från 1997 undersöks i den här artikeln sex statliga propositioner utifrån ett intersektionellt perspektiv. I artikeln diskuteras hur mäns våld mot kvinnor i nära relationer framställs som problem, hur de våldsutsatta kvinnorna framställs och konstrueras samt hur dessa framställningar förhåller sig till lagstiftarens motiveringar till lagstadgat stöd till dessa kvinnor. Analysen fokuseras kring hur kategorier som klass, kön och etnicitet synliggörs i det studerade materialet och hur detta kan förstås i relation till det lagstiftade stöd som formuleras för kvinnorna. I artikeln framkommer att de våldsutsatta kvinnorna framförallt beskrivs som kvinnor. I en del av texterna lyfts grupper av kvinnor (utländska, äldre, missbrukande t ex) upp som särskilt stödbehövande. Det handlar dock inte om en förståelse av hur olika maktstrukturer påverkar kvinnornas utsatthet för våld och deras skilda erfarenheter av konsekvenserna av våldet. Framställningen av den våldsutsatta kvinnan som å ena sidan ”vem som helst” och å andra sidan ”den andra” bidrar sannolikt till att det stöd som formuleras riskerar att inte möta de reella behov av stöd som våldsutsatta kvinnor har.