Jag har forskat om kvinnors röster i debatten om kvinnliga präster under åren 1957–1959. Detta har gjorts utifrån materialet bestående av tidskrifterna Svensk kyrkotidning, Svensk pastoraltidskrift, Vår kyrka, Herta samt Kyrkomötet. Dessa år var debatten intensiv då beslutet om kvinnans tillträde till prästerlig tjänst röstades igenom 1958. Mina frågeställningar var hur kvinnorna är representerade inom respektive materielgrupp, vilka argument kvinnorna framförde, om det i materialet går att urskilja en kvinnlig linje och på vilket sätt man kan urskilja den samt om det sker någon förändring i respektive materielgrupp och/eller i debatten som helhet. Kvinnorna hade som mest utrymme i tidskriften Hertha och Vår kyrka, dessa två källor presenterade också en mer mångsidig bild av frågan och hade andra inslag än teologiska. Kvinnornas representation i tidskrifterna är relativt stabila under åren 1957–1959, om än på olika sätt. I kyrkomötet ökade deltagandet med två kvinnor till tolv från år 1957 till 1958. Den kvinnliga linje i materialet som helhet vilken går att urskilja är att ingen kvinna var emot att kvinnor skulle arbeta i församlingarna, däremot var vissa mer för den tilltänkta särskilda kvinnliga tjänsten än prästämbetet. Det fanns också olika åsikter om av vilken karaktär frågan om kvinnliga präster var, dvs om den var av politisk, teologisk eller av kvinnosaks/jämställdhetskaraktär. Några av de mest framträdande argumenten för kvinnliga präster var att Jesu apostlaval och Paulus ord om kvinnans ställning i församlingen måste ses utifrån sin historiska kontext och inte som för evigt gällande ord. Några visade på att det i andra länder redan fanns kvinnliga präster och att det fungerade utan att störa vare sig församlingsliv eller ekumeniska samarbeten. Argument förekom om att Svenska kyrkan var på väg att bli romersk-katolsk och några presenterade ett lutherskt synsätt på frågan, vilket torde möjliggöra kvinnliga präster. Många argumenterade emot den oro i församlingarna och kyrkliga splittring som det från nej-sidan hade varnats för, om utfallet skulle bli ja till kvinnliga präster. De menade att det egentligen handlade om manliga prästers oro, inte församlingarnas och folkets, och att en splittring lika väl kunde ske om kyrkomötet röstade nej till kvinnliga präster.