Bakgrund: Det har visat sig att äldre, i västvärlden, utgör den grupp som begår flest självmord. Hög ålder medför nedsatt reservkapacitet och minskat motstånd mot yttre påfrestningar. Många äldre drabbas av depression, vilket är den vanligaste behandlingsbara riskfaktorn för livsleda och suicid. Samtidigt upplevs ofta ångest. Orsaker till livsleda kan vara en separation från en livspartner, genomgång av en dramatisk livsfas eller somatisk sjukdom. Självmordsbenägna patenter, som kan sägas vara i en existentiell kris, kräver särskild vård vid inläggning. Vårdpersonal har upplevt det viktigt att bemöta patienter med livsleda men inte alltid tyckt att de har möjlighet på grund av tidsbrist, stress och för lite kunskap.

Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av att identifiera äldre patienter i psykiatrisk vård som känner livsleda och kanske inte längre vill leva och hur sjuksköterskor kan ha ett stödjande bemötande av dessa patienter och därmed främja deras psykiska hälsa.

Metod: Fem semistrukturerade intervjuer gjordes med sjuksköterskor på en avdelning med inriktning att vårda äldre patienter med psykisk ohälsa.

Resultat: Utifrån intervjuanalysen framkom två kategorier med vardera tre subkategorier. Kategorin Identifiering av patienter med livsleda hade subkategorierna Verbal - och icke verbal kommunikation, Åldrandets innebörd och Dödsönskan. Den andra kategorin, Stöd av patienter med livsleda hade subkategorier Acceptans, Bemötande och Vårdande miljö. Informanterna i studien uppfattade och bemötte patienternas livleda i sitt arbete och bemötte dem med psykiatrisk och somatisk vård. Genom stödsamtal, lyhördhet för de äldres behov och förutsättningar, uppmuntran till aktivering på de äldres villkor bemötte de på ett pedagogiskt vis de äldre patienterna i deras existentiella kris.

Diskussion: Resultatet diskuterades i relation till resultat och litteratur. Det som framkommit i studien är att informanterna på valda avdelning på ett lyhört sätt adresserade de äldres problem och bemötte dem på ett pedagogiskt vis och med stor kunskap om de äldres problem och förutsättningar.

Background: It has been shown that elderly, in the western world, is the age group who commits the most suicides. An elderly person has a lower capacity and a lesser ability to come to terms with trying circumstances. The aging process influences psychological quickness, ability to adjust and sense of memory. Elderly are often subjected to depression, which is the most common treatable risk factor for weariness of life. Anguish is often experienced simultaneously. Reasons for weariness of life could be a separation from a partner or spouse, to go through a dramatic life phase or physical illness. Often an existential life crises is experienced and a feeling of standing on one’s own in life. Suicidal patients who experience a life crises demand special care when hospitalized. Nursing staff perceive it as important to treat patients who experience weariness of life but they do not always feel that they have the capacity to do so due to stress and lack of time and knowledge.

Aim: To describe nurse ́s experiences of identifying and caring for elderly patients in psychiatric care who experience weariness of life and who might no longer want to live.

Method: Five semi structured interviews were done with nurses on a ward specialized on psychiatric care of the elderly. Inductive content analysis has been used to analyze the interviews.

Results: The analysis resulted in two categories: Identifying patients who experience weariness of life and Supporting patients who experience weariness of life. Three subcategories Verbal - and nonverbal communication, The signification of aging and Wishing to die are included in the category Identifying patients who experience weariness of life. Subcategories Acceptance, Caring and Environmental influence belong to the category Supporting patients who experience weariness of life. The informants in the study understood the elderly patient’s feeling of weariness of life and cared for them with psychiatric and somatic nursing. Through supporting conversation, a sensitive and empathic approach to the needs and conditions of the elderly, they encouraged them to become more active on their own terms. The informants treated the elderly with pedagogical sensitivity to support them in their existential crisis.

Discussion: The results are discussed in relation to articles and literature and also in relation to the chosen theoretical basis of the study.