Rapporten redovisar iakttagelser och slutsatser om Allmänna Barnhusets utvecklingsarbete med namnet BRA – Barns Rätt som Anhöriga, och den modell för information, råd och stöd till anhöriga barn som arbetet resulterade i: BRA-modellen. Utvärderingsuppdragets fokus har legat på att skaffa en så bred bild som möjligt av BRA modellen, och att ta vara på synpunkter, tankar och förändringsförslag som kan bidra till att tydliggöra och förbättra modellen. Det empiriska underlaget består av basuppgifter om 46 av de 56 barn och unga som deltagit i BRA-samtal och läger, intervjuer med 8 av de deltagande barnen, intervjuer och samtal med 11 personer från de 3 pilotverksamheter som ingick i projektet, och samtal med de 2 projektledarna från Barnhuset.
Utvecklingsarbetet prövade en modell med följande komponenter: barn och föräldrar får vid ett första samtal tillsammans information om de rättigheter som barnets anhörigskap medför. Barnet erbjuds sen 1-2 enskilda samtal. Om barnet önskar genomförs därefter ytterligare ett samtal tillsammans med föräldern. Efter de enskilda samtalen erbjuds barnet att träffa andra barn med liknande erfarenhet under ett läger en helg eller ett skollov.
Utifrån uppgifter om deltagande barn och de insatser som genomförts kan man dra slutsatsen att det är två olika versioner av BRA som prövats i praktiken: ”fullständig-BRA” där modellen har i relativt hög grad prövats utifrån samtliga komponenter och ”mini-BRA” där BRA-insatsen framförallt har bestått av ett inledande informationssamtal och i vissa fall ytterligare ett individuellt samtal. Vidare har de olika versionerna av BRA riktats till delvis olika målgrupper, vilket betyder att BRA-modellen i sin helhet framförallt har prövats på tonårstjejer med erfarenhet av föräldrars psykiska ohälsa, medan yngre flickor och pojkar vars föräldrar har någon typ av somatisk problematik endast tagit del av mini-BRA. Det är endast barn från de verksamheter som åtminstone i några fall prövat fullständig-BRA som kommer till tals i intervjuerna. Sammantaget betyder detta att slutsatserna om hur modellen fungerar för yngre barn och barn till föräldrar med somatiska sjukdomar blir ganska osäkra.
Såväl de intervjuade barnens utsagor som det samtalsledarna säger tyder på att när det gäller individdelen av BRA har målsättningarna uppfyllts i hög grad vad gäller att barnen har fått kunskap om sina rättigheter med anledning av förälderns fysiska sjukdom/psykiska störning/missbruk, att de har fått den information de behöver om sin förälders sjukdom/psykiska störning/missbruk, och att de har fått hjälp att uttrycka eventuellt behov av råd och stöd. Både barn och samtalsledare kommenterar också det pedagogiska redskap som används i samtalen och menar att det har varit viktigt och till stor hjälp. Det är dock inte lika tydligt att barnets behov av råd och stöd blivit synliggjort för föräldrar/närstående vuxna, eller att barnet eller familjen vid behov har länkats till personer/verksamheter som kan ge hjälp; råd, stöd, behandling, och så vidare. I synnerhet dessa frågor kan alltså behöva stå i fokus i fortsatt utvecklingsarbete. I och med de begränsningar som finns i materialet om och från de deltagande barnen går det inte att utifrån barnen uttala sig om det är några grupper barn som individdelen av BRA inte fungerar lika bra för. Piloternas tankar om eventuella begränsningar handlar framförallt om att BRA-modellen skulle behöva anpassas till barn med olika former av funktionsnedsättningar och kommunikationssvårigheter. Sammantaget framstår individdelen av modellen som mycket lovande och utifrån de intervjuer som rapporten bygger på kan man tolka det som att BRA-samtal kan stärka barns känsla av sammanhang.
Målsättningarna för lägret verkar de ha uppfyllts i mycket hög grad när det gäller att stärka barnen genom att de får träffa andra i samma situation, uppleva gemenskap och dela erfarenheter, bli hörda och få uttrycka sina åsikter, samt att ha kul och lära sig mer om sina rättigheter. Det är mer oklart i vilken lägret bidragit till att barnen fått fler strategier att hantera vardagen som anhörig. De barn som deltagit i ett läger talar alla mycket positivt om den erfarenheten. Mer kritiska synpunkter från barnen handlar - vid sidan om att lägret varit lite för komprimerat tidsmässigt - framförallt om att lägerledarna behöver vara observanta på att det kan vara påfrestande känslomässigt för deltagarna att vara på läger. Ett inslag i lägerprogrammet är inspirerat av norska Forandringsfabrikkens deltagandemodell höringar och i den här delen får barnen möjlighet att som grupp förmedla erfarenheter, goda råd och förslag på förbättringar för anhöriga barn till politiker och beslutsfattare. Att döma av de barn som kommit till tals i intervjuerna var relationen till och utbytet med de andra barnen betydligt viktigare än detta mer barnpolitiska inslag. Barns rätt till att komma till tals också i ett vidare perspektiv verkar inte ha stått högst på agendan för de barn som deltog i lägret. Det kan bland annat ha att göra med att de inte träffat varandra tidigare utan etablerade sina relationer där och då.
BRA är en modell som sätter barnets rättigheter i fokus. Arbetet bygger på barns delaktighet och förutsätter de vuxnas lyssnande. De barn som intervjuats bekräftar att det är viktigt att BRA-modellen har barnets rättigheter som utgångspunkt, och man kan tolka barnintervjuerna som att samtalsledarna i hög grad lyckats bidra till att barnen fått mer kunskap om sina rättigheter. Det som för många av pilotverksamhetens medlemmar har varit nytt med BRA-modellen är dels att insatsen riktar sig direkt till barnet och sedan just detta att arbetet utgår från barns rättigheter och delaktighet. Piloterna betonar att det är ett nytt perspektiv de har lärt sig att arbeta utifrån, som ifrågasätter vuxnas tolkningsföreträde. Även utgångspunkten i rätten till information ger ett annat arbetssätt och en mer lyssnande inställning, medan det ”vanliga” sättet att arbeta framstår som tydligare styrt av de professionella. Det kan dock vara en utmaning att arbeta utifrån barns delaktighet och egenmakt inom ramen för relationer som inte är jämlika utan i stället präglas av vuxnas överordning och barns beroende och underordning. En annan utmaning med att arbeta på det här sättet är att rättigheter kan framstå som något ganska abstrakt och att det kan vara svårt att ”översätta” så att det blir möjligt för barn att ta till sig kunskap om sina rättigheter. Ytterligare en utmaning är förknippad med ansatsen att lära barn något. En erfarenhet från pilotomgången är att medan det första individuella samtalet väldigt tydligt har fokus på det enskilda barnet, kan det vid det andra samtalet vara lätt att börja ”undervisa” om rättigheter, så att samtalets innehåll inte kommer lika mycket från barnen själva, och barnen får en lägre grad av delaktighet. Ytterligare en utmaning som piloterna lyfter fram är att det inte är givet att BRA-tanken om barns rättigheter och barns delaktighet också i ett vidare perspektiv får gehör i den egna organisationen eller hos andra samhällsinstanser.
En analys av hinder och möjligheter när det gäller tillämpningen av modellen bekräftar väl känd kunskap om betydelsen av såväl organisatorisk förankring och beredskap som ledningsstöd vid implementeringen av nya metoder eller arbetssätt. Det blir också tydligt det kanske ställs särskilda krav på organisatorisk förberedelse om BRA-modellen ska implementeras inom verksamheter med vuxna som primär målgrupp. Det behöver också finnas en grundläggande kunskap i hela organisationen om anhöriga barn och deras rättigheter för att det ska bli möjligt att rekrytera barn till BRA-insatsen. Under utvecklingsarbetet var en utgångspunkt att BRA-modellen ska vara så grundläggande att även av personal som inte är särskilt inriktade på barn ska kunna använda den. Piloterna menar dock att även om modellen är tydlig och enkel ställer exempelvis BRA-samtal krav på den som leder samtalen, och den förutsätter viss vana och erfarenhet att luta sig mot. Den utbildning i modellen piloterna genomgått får genomgående högt betyg, liksom stödet i förberedelse och genomförande av lägren. Kritiska kommentarer handlar mer om olika besked under projektet gång om exempelvis rekrytering till lägret. Det faktum att BRA framställs som en modell kan också vara något av en utmaning för dem som ska omsätta den i praktik, och det ställer krav på handledning från Barnhusets sida. Detta eftersom en del professionella, inte minst inom socialtjänsten, är ovana vid att arbeta manualbaserat. En del piloter uttrycker exempelvis en osäkerhet om de måste följa anvisningarna ”till punkt och pricka” för att de ska genomföra ”riktiga” BRA-samtal. En fråga för det vidare arbetet med BRA är att tydliggöra instruktionen till BRA-samtal och diskutera hur strikt denna måste följas för att det ska vara fråga om just ”BRA: Barns Rätt som Anhöriga”.
Helhetsbedömningen blir att detta är ett i många avseenden framgångsrikt utvecklingsarbete. Det material som ligger till grund för analysen tyder på att arbetet med BRA-samtal och läger lyckats uppfylla målsättningarna. Vidare har utvecklingsarbetet resulterat i en modell som framstår som lovande inte bara när det handlar om att informera anhöriga barn om deras rättigheter och kartlägga behov av vidare stöd, utan som även tycks kunna stärka barns känsla av sammanhang. När nu modellen är utvecklad blir det därför angeläget att på allvar pröva den i olika verksamheter, och att studera hur BRA modellen fungerar i jämförelse med andra metoder eller modeller för information och stöd till barn som anhöriga.
Eskilstuna: Mälardalens högskola , 2014. , p. 48