Barn som upplevt pappas våld mot mamma kan i dagens Sverige ses som brottsoffer. Tvister om vårdnad, boende och umgänge ska lösas med barnens bästa för ögonen och i enlighet med barnkonventionen beakta barns inställning med hänsyn till deras ålder och mognad. Med utgångspunkt i ett kvalitativt forskningsprojekt om utsatta barn som sociala aktörer i möten med vårdnads-, boende-, umgängesutredare diskuterar papret utredares bemötande av utsatta barn och barns strategier i möte med utredare samt i utredningsprocessen i stort. De olika former av bemötande som kan rekonstrueras ur barnens berättelser sträcker sig från ett empatiskt, inkännande och barnorienterat förhållningssätt till ett distanserat, vuxenorienterat förhållningssätt som diskvalificerar barnet både som subjekt i processen och som offer för pappans våld. När de gäller barnens strategier sträcker dem sig från en accepterande medverkan i processen, över motvillig medverkan till öppen protest och aktiva försök att åstadkomma en högre grad av delaktighet för sig själv. Diskussionen mynnar ut i frågan om relationen mellan de vuxna utredarnas bemötanden av barn och barnens strategier och vad den typ av bemötanden som beskrivs kan innebära för utsatta barn.