Detta paper presenterar preliminära resultat från ett pågående explorativt forskningsprojekt om barn som sociala aktörer i möten med familjerätten. I fokus står barn som upplevt pappas våld mot mamma. Sedan 1996 åligger det den som vid en rättslig tvist mellan ett barns föräldrar verkställer en utredning om vårdnad, boende och umgänge att, om det inte är direkt olämpligt, undersöka ”barnets inställning” och redovisa den inför rätten. Det finns för närvarande en begränsad kunskap om hur barns upplevelser av våld hanteras i dessa utredningar. Syftet med projektet är att ge en fördjupad kunskap om utsatta barns deltagande i familjerättsliga utrednings-processer. De resultat som presenteras här gäller utredares konstruktioner av utsatthet och risker för barn som upplevt pappas våld mot mamma. Vi diskuterar i vad mån dessa konstruktioner kan förstås som uttryck för dominerande diskurser inom fyra olika domäner av politik-praktik i Sverige idag: ”våld i nära relationer”; ”barnskydd”, ”vårdnad, boende, umgänge” respektive ”behandling”.