Syftet med denna studie var att undersöka grundskolekuratorers ansvarsområde gällande barnmisshandel utövad av förälder. För att uppfylla syftet har vi i vår studie utgått från en abduktiv ansats och genomfört sju kvalitativa semistrukturerade intervjuer med skolkuratorer. Materialet har därefter analyserats genom professionsteori samt med stöd av våldsteori för att analysera hur vi kan förstå oss på barnmisshandel. Utifrån analysen har vi fått fram fem begreppspar, eller spänningsförhållanden, vilka utgör kärnan i resultatet. Resultatet bygger därför på följande begrepp; (1) Strukturellt eller individuellt fokus; (2) Barn- eller vuxenperspektiv; (3) Proaktivt eller reaktivt arbetssätt; (4) Generalist eller specialist; (5) Uppdelad eller sammanhållen förståelse av barnmisshandel.

Utifrån resultatet kan vi konstatera att skolkuratorernas ansvarsområden varierar från skola till skola. Anledningen är dels att det saknas tydliga arbetsbeskrivningar vilket gör att de själva får forma sitt arbete. Denna valfrihet gör att vissa arbetar mer strukturellt på en mer övergripande förebyggande nivå, och andra individuellt, alltså mer med enskilda samtal. Vi såg även en skillnad i om de arbetar proaktivt eller reaktivt, det vill säga om de aktivt arbetar för att upptäcka våldet eller om de enbart hanterar det när en elev berättar. Respondenterna lägger oavsett förhållningssätt till arbetet tid på att se och lyssna på barnen, vilket vi tolkat som att de har ett barnperspektiv. Överlag visar resultatet att de flesta respondenter strävar efter att vara generalister där de inte specialiserat sig på barnmisshandel, och att de uppvisar en uppdelad förståelse för vad barnmisshandel är. Genom att enbart förstå vissa typer av våld som barnmisshandel gör de också skillnad på hur de arbetar och utbildar sig inom skolan. Slutligen visar resultatet att det finns en avsaknad av respondenter som arbetar både individuellt och proaktivt, vilket betyder att samtliga av de skolkuratorer vi intervjuat i praktiken lägger ett ansvar på att eleverna ska berätta om våldet.

The purpose with this study was to investigate school counsellors area of responsibility when it comes to child abuse by parents. To fulfil or purpose we have had an abductive approach and conducted seven qualitative semistructured interviews with school counsellors. The empirical material has thenceforth been analysed through theories about professions, and with support of theories about violence to help us analyse how we can understand child abuse. Through the analysis we identified five pairs of concepts or tensions between different approaches, which constitute the core of our results. Therefore, our results build on the following concepts: (1) Structural or individual focus; (2) Child or adult perspective; (3) Proactive or reactive approach; (4) Generalist or specialist; (5) Divided or connected understanding of child abuse.

Through our results section we can establish that the school counsellors area of responsibility varies from school to school. This is partly because there are no clear job descriptions, which means that school counsellors themselves shape the work. This liberty of choice means that some counsellors focus their work on structural tasks on a more general and preventively level, and other on individual with more individual counselling. Furthermore, we saw a difference in if they work more proactively or reactively, that is, to what extent they actively work to discover violence towards children or if they only handle it when a child tells the adults. Regardless of their focus we can see that the respondents take their time to see and listen to the pupils, which we interpret as that them having a child perspective. The result shows that the respondents mainly aim to be generalists where they do not specialise in child abuse, and that they indicate a divided understanding about the subject. Because they regard only some types of violence as included in child abuse, they also make a difference in how they work and educate themselves within the school. Lastly, the result show that there is an absence of respondents who work both individually and proactively, which means that in practice all of the respondents place the responsibility on the pupils to speak up about the violence.