Uppsatsen undersöker i vilken omfattning anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan firar gudstjänst under påsk i fyra utvalda församlingar i Stockholms stift, och diskuterar om resultatet av en enkät genomförd 2017 tyder på intern sekularisering inom dessa församlingar. Som övergripande analytiskt redskap används teologins fyra röster, vilka presenteras av Bhatti et al i "Talking about God in Practice". Härigenom beaktas olika perspektiv på problemställningen för att utröna i vilken omfattning de olika rösterna står i samklang eller om det finns en diskrepans eller spänning mellan dem. Den teologi som manifesteras i ett visst handlingssätt, här den religiösa seden att fira gudstjänst under påsk, utgör den praktiserande teologiska rösten. Problemställningen undersöks dels genom att enkätens resultat analyseras och sätts i relation till en liknande enkät genomförd år 2011, dels genom analys av gudstjänstens funktion hos de tre övriga teologiska rösterna. Dessa tre röster visar församlingarnas uttryckta teologi avseende gudstjänstens funktion i respektive församlingsinstruktion, belyser gudstjänstens funktion från Svenska kyrkans perspektiv i stort genom analys av relevanta bestämmelser i kyrkoordningen samt genom utvalda teologer och forskare i den akademiska världen och vägledande etiska regler för präster och diakoner i Stockholms stift. Resultatet av enkäten är inte entydigt, men utvisar att kyrkans anställda och förtroendevalda i så liten utsträckning deltar i gudstjänst utanför tjänst eller uppdrag att det kan tolkas som tecken på sekularisering på församlingsnivå. Den praktiserande teologiska rösten påvisar samtidigt tecken på en motsatt parallell process, d.v.s. på desekularisering, inom församlingarna. Enligt de övriga tre teologiska rösterna är gudstjänsten som religiös sed central, även om församlingsinstruktionen för en av församlingarna antyder att gudstjänsten inte har särskilt stor betydelse. Uppsatsen konkluderar att tro, lära och liv i de undersökta församlingarna inte är helt i samklang, i och med att den praktiserande teologiska rösten tyder på att gudstjänstfirande vid påsk, spelar en alltmer marginell roll som uttryck för religiös fromhet. Denna diskrepans kan under tid påverka övriga teologiska röster och hela den teologiska konversation, varför den förtjänar att undersökas mer grundligt.