I denna studie beskrivs och analyseras den svenska fattigvårdens, socialvårdens och socialtjänstens ”värdehistoria”. Det är berättelsen om hur mellanmänskliga värden har använts för offentliga lösningar byggda på dygder, plikter och nyttoidéer.

Värdefrågor har alltid varit grundläggande i lagar och förarbeten inom området, men det är ovanligt med uttalat etiska analyser, reflektioner och ställningstaganden i statliga utredningar, propositioner och betänkanden från riksdagsutskott. Det gäller både i äldre tid och under de senaste decennierna.

Människosynen i lagar och förarbeten om socialtjänsten betonar den enskildes individualitet, möjligheter och behov. Det finns ett tydligt fokus på individuellt oberoende samtidigt som socialtjänstlagens ”portalparagraf” bär spår av en gemenskapsmoral med rötter i akademisk diskussion.

I dag finns det tecken på skillnader i värden mellan olika grupper, såsom rättigheter för barn och människor med funktionsnedsättningar och en mer traditionellt etisk värdegrund för äldreomsorgen.