De svenska stadsmissionernas sociala arbete har genomgått två generella förändringar under senare år; det har expanderats och breddats och det har kommit att ägnats åt allt svårare social problematik. Stadsmissionernas arbete kan inte längre sägas vara ett komplement till den offentliga sektorn då deras insatser inte kompletterar någon befintlig insats och då de allt oftare utför tjänster inom ramen av ett kommunalt uppdrag. Den här artikeln beskriver en situation där ansvaret för hälsa och omsorg för socialt utsatta allt mer kommit att hamna hos organisationer som stadsmissionerna. I den avslutande diskussionen berörs konsekvenserna av denna utveckling på både samhälles och individnivå. Artikeln är baserad på en empirisk studie av åtta stadsmissioner runt om i landet.