Bakgrund: Hälso- och sjukvårdspersonal i Sverige har en lagstadgad skyldighet att göra orosanmälan till Socialtjänsten vid misstanke om att barn far illa. Anmälningsplikten infördes redan under 1920-talet och regleras i socialtjänstlagen. Statistik över inkomna orosanmälningar i Sverige visar att endast cirka 10 procent av anmälningarna kommer från hälso- och sjukvården. Sjuksköterskan spelar en viktig roll när det kommer till att identifiera riskfaktorer för barn som far illa men forskning visar att det av olika anledningar ibland råder osäkerhet och tveksamhet när det kommer till att göra orosanmälningar till Socialtjänsten.

Syfte: Syftet var att utforska vad sjuksköterskor på beroendemottagningar har för erfarenheter av och hur de upplever att göra orosanmälan om barn som far illa till Socialtjänsten.

Metod: En kvalitativ explorativ design valdes där datainsamling gjordes med semistrukturerade intervjuer. För att bearbeta materialet användes en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats.

Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier, ett medvetet förhållningssätt, konsekvenser av handling samt det professionella samarbetets betydelse med sammanlagt sex underkategorier.  Diskussionen fördes utifrån Sigridur Halldórsdóttirs teori om caring and uncaring samt tidigare relevant forskning och litteratur.

Slutsats: Att ha barnperspektivet underlättar för sjuksköterskor i beslutsfattandet av att göra orosanmälan för barn som far illa och kan även vara ett stöd i kommunikationen med patienten.

Background: Healthcare professionals in Sweden have a statutory obligation to report suspected child maltreatment to the Social Services. The notification requirement was introduced already in the 1920: s and is regulated in the Social Services Act. Statistics on incoming reports in Sweden show that only about 10% of the notifications come from the healthcare system. Nurses play an important role when it comes to identifying risk factors for child maltreatment, but research shows that for various reasons, there is sometimes uncertainty and doubt when it comes to making reports to the Social Services.

Aim: The aim of this study was to explore nurses experience of reporting suspected child maltreatment to the Social Services.

Method: A qualitative explorative design was chosen where data collection was done with semistructured interviews. A qualitative content analysis with inductive approach was used to analyze the collected material.

Results: The analysis resulted in three categories, a conscious approach, consequences of action and the importance of professional cooperation with a total of six subcategories. The discussion was based on Sigridur Halldórsdóttir's theory of caring and uncaring, as well as previous relevant research and literature.

Conclusions: Having the child perspective makes it easier for nurses to make the decision to report concern for child maltreatment and can also support the communication with the patient.