Inledning: Människan är under livet med om både glädje och sorg. En del av oss är med om allvarliga trauman. För de flesta av oss går livet vidare efter att vi varit med om ett allvarligt trauma. Men en del människor fastnar och utvecklar symtom som gör att kriterierna för diagnosen Posttraumatisk Stressyndrom (PTSD) uppfylls. I mitt arbete inom psykiatrisk öppenvård träffar jag patienter med diagnosen PTSD. En del patienter som får diagnos PTSD har också dissociation. Dissociation beskriver ett psykologiskt tillstånd där en individ i någon grad avskärmar sig ifrån sina upplevelser. Hur kommer det sig att några människor har en högre risk för att uppfylla kriterier för allvarlig dissociationstörning medan andra, med likande traumaupplevelse, inte har dissociation av den allvarliga graden. Kan det vara så att vissa människor har ett skydd eller en sårbarhet mot dissociation kopplat till vilken anknytning de har? Syftet med denna studie är att undersöka om det finns något samband mellan anknytningsstil och allvarlig dissociativ störning hos patienter som diagnostiserats med PTSD-diagnos inom psykiatrisk öppenvård.

Frågeställningar: Finns det något samband mellan anknytningsstil och allvarlig dissociativ störning hos patienter som diagnostiserats med PTSD-diagnos inom psykiatrisk öppenvård?

Metod: 30 patienter har fyllt i tre självskattningsformulär, ASQ (Attachment style Questionnaire), DES-T (Dissociation Experience Scale) och SDQ-5 (Somatoform Dissociation Questionnaire).

Resultat: Patienternas resultat på självskattning av ASQ, DES-T och SDQ-5 visar att det finns ett samband mellan otrygg anknytning och ökad risk för allvarlig dissociation.

Diskussion: Studiens resultat påvisar att det finns ett samband mellan patienters anknytningsstil och risk för allvarlig dissociation. Resultatet stödjer tidigare forskning. Studiens resultat ger nya infallsvinklar för både framtida forskning och för klinisk tillämpning.

Introduction: Joy and sorrow are natural parts of life. For some of us, encounters with traumatic experiences will trigger the onset of what is commonly known as Post Traumatic Stress Disorder (PTSD). As a clinician at an outpatient team, I meet many patients with PTSD, some of which also have problems with dissociation. Dissociation is a psychological state in which an individual, to some degree or aspect, functionally handles a trauma by capsulating and isolating it, instead of going through the normal stages of processing. How come some people have a higher risk of developing a severe dissociation disorder while others, with a similar experience of trauma, do not? Are there any protecting factors involved, and if so, which? Previous research has highlighted early attachment as a probable candidate. The aim of this study is to explore the association between the style of attachment and severe dissociative disorder in outpatients with a PTSD diagnosis.

Questions: Is there any correlation between attachment style and severe dissociative disorder in the patient diagnosed with PTSD diagnosis in psychiatric outpatient care?

Methods: Thirty patients completed three self-assessment forms, ASQ (Attachment style Questionnaire), DES-T (Dissociation Experience Scale) and SDQ-5 (Somatoform Dissociation Questionnaire).

Results: The patients' results on self-assessment of ASQ, DES-T and SDQ-5 show that there is a relationship between insecure attachment and increased risk of serious dissociation.

Discussion: The study's results show that there is a correlation between patient´s attachment style and the risk of serious dissociation. The result supports previous research. The results of the study give new impetus for both future research and for clinical application.