Syftet med studien är att bidra med kunskap kring hur diskurser konkurrerar om vad som är barns bästa och hur dessa styr tingsrättens beslut vid vårdnadstvister när det finns uppgifter om pappans våld mot mamma och eventuellt barn. Det empiriska materialet utgick ifrån 14 domar där det fanns uppgifter om pappans våld inom familjen. Tingsrätten hade som uppgift att döma huruvida vårdnaden skulle vara gemensam eller ensam för föräldrarnas gemensamma barn. Studien är kvalitativ och Norman Faircloughs diskursanalys används både som teori och metod tillsammans med socialkonstruktionism, med betoning på genus som social konstruktion. Resultatet i studien visar på två diskurser som tingsrätten motiverar sina beslut utifrån, där båda syftar till att argumentera eller göra trovärdigt vad som är för barnets bästa. I ”behovsdiskursen” betonas vikten av en god och nära relation till båda föräldrarna, emedan ”riskdiskursen” betonar risken för att barnet kan fara illa. Dessa två diskurser påverkar domstolens syn på föräldrarnas samarbete, vilket i sin tur påverkar tingsrättens beslut om gemensam respektive ensam vårdnad. Även på vilket sätt tingsrätten tar upp våldet och benämner våldet påverkas också utifrån vilken av de två diskurserna som råder. Inom behovsdiskursen bedömdes samarbetet som tillräckligt bra vid minsta möjliga tecken på att föräldrarna kunde enas i olika gemensamma beslut rörande barnet, vilket resulterade i gemensam vårdnad. Uppgifter om våld från pappan omformulerades eller omnämndes aldrig, vilket gjorde att våldet inom behovsdiskursen förminskades och fick en underordnad betydelse. Inom riskdiskursen bedömdes det svåra samarbetet mellan föräldrarna utgöra en risk för att barnet skulle fara illa, vilket gjorde att utfallet här blev ensam vårdnad. Inom riskdiskursen synliggjordes och problematiserades våldet i mycket högre grad.

The purpose of the study is to contribute with knowledge about how discourses compete for what is in the best interests of the child and how these govern the district court's decisions in custody disputes when there is information about the father's violence against the mother and any children. The empirical material was based on 14 judgments where there was information about the father's violence within the family. The district court's task was to judge whether custody should be joint or single for the parents' common children. The study is qualitative and Norman Fairclough's discourse analysis is used both as a theory and method together with social constructionism with emphasis on a gender perspective as an additional theory. The results of the study show two discourses from which the district court justifies its decisions, there both aim to argue or make credible what is in the best interests of the child. The “Discourse of needs” emphasizes the importance of a good and close relationship with both parents, while the “Discourse of risk” emphasizes the risk that the child may be harmed. The court's reasoning regarding the parents' cooperation is affected by which of the two discourses prevails. The way in which they address the violence and denominates it violence is also affected on the basis of the discourse on which the court is based. Violence tended to be deminished in both discourses, however, it became clear within the discourse of needs.