Att arbeta som socialsekreterare inom socialtjänsten innebär att ha ett visst handlingsutrymme. Det handlingsutrymmet möjliggörs och begränsas genom ett antal faktorers påverkan. Syftet med denna studie är att ta reda på hur socialsekreterarna ser på och beskriver sitt handlingsutrymme när det gäller att få till ett så bra umgänge som möjligt utifrån barnets bästa, när barnet är placerat i ett familjehem. Genom att belysa hur handlingsutrymmet påverkar placerade barns umgänge med sina föräldrar hoppas jag komma fram till en djupare förståelse för komplexiteten i umgänge och socialsekreterarens handlingsutrymme. För att få fram socialsekreterares upplevelser av den egna påverkan vid umgänge för barnets bästa vad gäller bedömningar och beslut har jag intervjuat socialsekreterare verksamma inom familjevården. Familjevården är den del inom socialtjänsten som arbetar med familjehemsplacerade barn och då med umgänge mellan barnen och deras föräldrar. 

Resultatet synliggör socialsekreterarnas stora möjligheter till påverkan som innebär att de har ett stort handlingsutrymme. Resultatet visar också att det finns ett antal påverkande faktorer som försvårar och begränsar arbetet med umgänge. Detta är det som gör att handlingsutrymmet till viss del kan ses som begränsat. 

Vad gäller barns delaktighet är detta inte heller något som är helt enkelt. Att göra barn delaktiga anses som en självklarhet bland intervjupersonerna men hur det görs skiljer sig åt till viss del. Anses exempelvis barnen som informerade om informationen om ett beslut ges av familjehemmet istället för socialsekreteraren? Är barnet delaktig om information samlas in från de vuxna runt om barnet om hur barnet reagerat inför, under och efter ett umgänge? För att det ska bli så bra som möjligt för barnet är intervjupersonerna överens om att barnet behöver känna sig trygg och för att få fram vad som gör barnet trygg behöver barnet konsulteras och få komma med önskemål.