Syftet med studien var att undersöka hur personal på skyddat boende beskriver effekter som blir av att kortsiktigt skyddsplacera kvinnor utsatta för våld i nära relationer. Studien baseras på personalens perspektiv på skyddsplaceringar genom semistrukturerade intervjuer som genomförts med anställda i verksamheter som bedriver skyddat boende för kvinnor i Sverige. Materialet bearbetades i en tematisk analys och analyserades utifrån tidigare forskning och de teoretiska perspektiven systemteori, ekologisk systemteori och kristeori. I avslutande kapitel förs en fördjupad diskussion kring de säkerhetsbedömningar som genomförs vid en skyddsplacering, att barnperspektivet behöver förstärkas och att kvinnors utsatthet inte är till salu. 

Resultatet visade på att personalen upplever att kortsiktiga skyddsplaceringar förekommer och att antalet skyddsplaceringar generellt har minskat under de senaste åren. Det påverkar verksamheterna genom att personalen känner tidspress att hinna med arbetsprocessen att hjälpa de skyddsplacerade kvinnorna, samt att verksamheterna har fått ta till olika åtstramningsåtgärder för att klara sig ekonomiskt. Personalen tolkar att kvinnor vid kortsiktiga skyddsplaceringar uttrycker oro och rädsla för sin framtid. De visar särskild oro för sina barns säkerhet och är rädda att de (eller barnen) ska behöva träffa förövaren igen om de inte har någonstans att ta vägen. Personalen upplever att det är privata aktörer med låga dygnspriser som konkurrerar ut dem från marknaden och att det har medfört att även dem har behövt sänka sina dygnspriser. Resultatet visar vidare på att de riskbedömningar som socialtjänsten gör kring hotbilden mot kvinnan kan bedömas för lågt i förhållande till verkligheten och inte visar på förövarens fulla kapacitet. Kvinnor riskerar då att bli utan skyddsinsatser eller blir placerade hos aktörer som saknar kunskap om våldets karaktär, lämpliga skydd- och säkerhetsåtgärder och utan personal som kan tillgodose stöd- och behandlingsinsatser.