Syftet med denna studien har varit att undersöka hur socialtjänstens stöd till barn efter polisförhör ser ut när föräldrar misstänks för att ha utsatt barnen för våld. Vi har undersökt socialkontor i Norrbottens län som inte är anslutna till ett Barnahus eller erbjuder strukturerat stöd till målgruppen. För att uppfylla studiens syfte har vi genomfört en enkätstudie riktad till chefer inom samtliga socialtjänster inom Norrbottens län och hållit kvalitativa intervjuer med sju socialsekreterare som i sitt arbete kommer i kontakt med barn som kan bli föremål för polisförhör. Studien visade att avsaknad av en strukturerad metod ger socialsekreterarna handlingsutrymme att bevilja stöd och gör detta utifrån individuella bedömningar av barnets behov. Stödet till barn i Norrbottens län ser därför olika ut beroende på vilken socialsekreterare barnet möter. Det framkommer att organisationerna har brustit i att ta fram rutiner som är ändamålsenliga för klientgruppen då flera informanter beskriver att de saknar rutiner att luta sig mot när det kommer till vissa aspekter av arbetet med barn i samband med polisförhör. Detta blir särskilt viktigt för de med liten eller ingen praktisk erfarenhet men även för de med mer erfarenhet för att minska risken för godtyckliga bedömningar. Samverkan mellan socialtjänst och polis beskrivs fungera bra i vissa kommuner men inte alls i andra. Tidigare forskning visar att en faktor som spelar in för bra samverkan är samlokalisering vilket flera av kommunerna saknar då polis inte finns belägen i den egna kommunen. Norrbottens län är ett av få län i Sverige som saknar Barnahus och det finns ingen motsvarande funktion som på ett strukturellt plan arbetar mot att barn i Norrbottens län får en barnanpassad process och adekvat krisstöd efter att ha tagits till polisförhör. 

The aim for this study was to explore the support offered by the social services to children after a police interview in cases where a parent is suspected of violence against the child. We have examined social services in the county of Norrbotten that don't cooperate with a Child Advocacy Centre (Barnahus) or use structured methods. To fulfil the aim, we sent out a questionnaire to social services managers in all local authorities, and carried out qualitative interviews with seven case workers within child welfare services. The study shows that in absence of a structured method leaves room for the case workers to grant support based on individual assessments of children's needs done in each individual case. Due to this the support to children in the county of  Norrbotten tends to differ depending on which case worker the child meets. The study shows that authorities have not implemented routines that address the specific nature of working with these clients as case workers describe a lack of routines to lean on when it comes to certain issues while working with children after a police interview. It becomes more important to those with little or no experience from these kinds of cases but routines would also contribute to lower the risk of arbitrary assessment amongst those with more experience. Cooperation between social service and police cooperates well in some municipalities while some does not. Science shows that one factor that has an impact on cooperation is co-location which is lacking in several municipalities since there is no police located in the area. The County of Norrbotten is one of few Swedish counties that lacks a Child Advocacy Centre and there is no similar function that on a structured level contributes to a child friendly interrogation process and adekvat support after experiencing a police interview in the County of Norrbotten.