Syftet med denna översiktsartikel är att sätta in matdistribution till personer i fattigdom i ett sammanhang, för att bättre förstå dess betydelse för mottagare, civilsamhällesorganisationer och i förlängningen även välfärdsmodellen i Sverige. Artikeln synliggör en förändring där ett ökat behov av kostnadsfri eller billig mat för fattiga grupper möts av ett ökat utbud av mat distribuerat av civilsamhället, en till synes ideal lösning för minskad fattigdom och klimatkris. Analysen visar dock på en spänning och en dubbelsidighet mellan synbart högst önskvärda effekter (att mat ej kastas och människor i fattigdom får mat för dagen) och förvånansvärt allvarliga potentiella bieffekter och underliggande problem. Till det senare räknas transformation och risk för institutionalisering av civilsamhällets arbete som innebär en diffusion av ansvar och mix av institutionella logiker mellan offentlig välfärd, näringsliv och civilsamhälle. Konklusionen blir att en hållbarhetsparadox tar form och att fattigdom och klimat kan visa sig vara två separata problem som kräver sina separata lösningar.

The purpose of this article is to contextualize food distribution to better understand its significance for poor recipients, civil society organisations, and ultimately also the Swedish welfare model. The article highlights a change where an increased need for free or cheap food for poor groups is handled by an increased supply of food waste distributed by civil society organisations, a seemingly ideal and innovative solution to reduce poverty and the climate crisis. However, the results show tension and a duality between apparent beneficial effects (that food is not thrown away and that people in poverty get affordable food) and surprisingly serious potential side effects and underlying problems. The latter includes the transformation and risk of institutionalization of civil society’s work, which may lead to diffusion of responsibility and a mix of institutional logic between public welfare, business, and civil society. In conclusion, a sustainability paradox takes shape, and it suggests that poverty and climate change may be two separate problems that require their separate solutions.