I Sverige har sedan 2012 insatsen övervakat umgänge ersatts av umgängesstöd. I reformprocessen betonades att om umgänge ansikte mot ansikte mellan barn och en förälder som barnet inte bor med inte kan organiseras utan risk för barnet bör beslut fattas om indirekt umgänge (exempelvis via telefon) eller inget umgänge. Seminariet diskuterar socialarbetares praktik rörande umgängesstöd när stödet gäller ärenden med våld. Det bygger på en studie av en umgängesstödsverksamhet, där underlaget bestod av akter för 37 barn för vilka det fanns en dom om umgängesstöd, intervjuer med sju personal, tio föräldrar och tre barn, samt dokument och rutiner för verksamheten. För 18 av 37 barn innehöll akterna bekräftad information om en historia av våld. Studien visade att tingsrätten ibland beslutar om umgängesstöd i ärenden med våld och där det är osannolikt att umgänget kan ”normaliseras” inom överskådlig framtid. Insatsen umgängesstöd ges alltså ibland på ett sätt som inte var avsett med reformen. När det kommer till det sociala arbetets praktik visar analysen att även om de lokala rutinerna följer lagstiftarens intentioner med reformen och fokus på risk, kan professionella i praktiken både giltiggöra och ogiltiggöra våld. Det senare gäller i synnerhet gruppen umgängesstödjare som finns närvarande med barnet i rummet. Sammantaget visar studien hur både domstolens praktik och umgängesstödsverksamheten kan bidra till barns fortsatta utsatthet.