Bakgrund: Självskadebeteende kopplas ofta ihop med psykiatriska tillstånd så som depression och ångestsyndrom och en vanlig uppfattning är att syftet med beteendet är suicidalt. Självskada används ofta som en strategi för att reglera negativa känslor. Patienter med självskadebeteende kan behöva insatser från olika nivåer och områden inom hälso- och sjukvården Det finns stigmatisering av patienter med självskadebeteende inom vården och samhället. Ett dåligt bemötande inom vården kan minska patientens självkänsla, tillit till vården samt leda till att patienten blir mindre benägen att söka vård i framtiden. Sjuksköterskan har en central roll i omvårdnaden av patienter med självskadebeteende, genom att lyssna, skapa sig förståelse samt identifiera behov.

Syfte: ​​Syftet var att belysa sjuksköterskans erfarenheter vid omvårdnad av patienter med självskadebeteende.​

Metod: Metoden var en litteraturöversikt i enlighet med Fribergs metodbeskrivning. Sökningar genomfördes i databaserna Cinahl Complete och PubMed. Tio kvalitativa vetenskapliga originalartiklar valdes ut. Artiklarna analyserades ​för att identifiera likheter och skillnader.

Resultat: ​Kunskap om självskadebeteende samt kommunikationsstrategier efterlystes av sjuksköterskor. Flera sjuksköterskor upplevde bristande förmåga att ge omvårdnad till patienter med självskadebeteenden. Vårdrelationen lyftes som central i omvårdnaden av denna patientgrupp och sjuksköterskans bemötande. Förmågan att lyssna och få patienten att känna sig hörd ingick i sjuksköterskornas omvårdnadsarbete. Ytterligare aspekter av omvårdnaden var sjuksköterskans attityder och dessa ansågs kunna ändras med hjälp av ökad kunskap. Resultatet visade även att en del i omvårdnaden av patienter med självskadebeteende var att hindra patienten från att självskada, sköta om fysiska skador samt att göra olika typer av riskbedömningar. Omvårdnaden inom akutmiljöer beskrevs som utmanande då ett stort fokus låg på snabb somatisk vård samt att det var svårt att förse patienterna med en lugn miljö.

Slutsats: ​​Det finns en osäkerhet hos sjuksköterskor kring vårdandet av patienter med självskadebeteende och mer kunskap efterfrågas. Den akuta vårdmiljöns brist på tid och resurser försvårar omvårdnaden av patienter med självskadebeteende. Vårdrelationen och kommunikationen mellan sjuksköterska och patient är centralt för en personcentrerad omvårdnad. Sjuksköterskor anser även att en viktig aspekt av omvårdnaden är bemötande och attityder där ett empatiskt, icke dömande och in lyssnande förhållningssätt är fördelaktigt.

Background: Self-injurious behavior is often linked with psychiatric conditions such as depression and a common perception is that the aim is suicide. Self-injury is often used as a strategy to regulate negative emotions. People with self-harming behavior may need interventions from different levels and areas within the health care system. There is stigmatization of patients with self-harming behavior, both within healthcare and society. Poor treatment in care can reduce the patient's self-esteem, trust in care and lead to the patient being less inclined to seek care in the future. The nurse has a central role in the care of patients with self-harming behavior, by listening, understanding and identifying needs.

Aim: Nurses experiences of caring for patients with self-injurious behaviour

Method: ​​The method used was a literature review following Friberg‘s methodological framework. Searches were conducted in the databases Cinahl Complete and PubMed. Ten qualitative original scientific articles were selected. The articles were analyzed  to identify similarities and differences.​

Results: Knowledge of self-injurious behavior and communication strategies were requested by nurses. Several nurses experienced a lack of ability to provide nursing care to patients with self-harming behaviors. The nursing relationship was highlighted as central in the care of this patient group, and the nurse's approach, ability to listen, and making the patient feel heard were integral aspects of nursing care. Other aspects of nursing care included nurse's attitudes, which were believed to be changeable through increased knowledge. The results also showed that an important part of the nursing care of patients with self-harming behavior was to prevent the patient from self-harming, caring for physical injuries and making different types of risk assessments. Nursing care in emergency settings was described as challenging as there was a large focus on rapid somatic care and it was difficult to provide patients with a calm environment.​

Conclusions: ​​Nurses express uncertanty regarding the care of patients with self- harming behavior and there is a demand for increased knowledge. The lack of time and resources in emergency departments complicates the care for patients with self-injurious behavior. The relationship and communication between the nurse and patient is central to person-centered care. Nurses also believe that a crucial aspect of care involves attitudes approaches, emphasizing the importance an empathic, non- judgemental and attentive demeanor.