Syftet är att ge en inblick i hur flickor som inte deltar i organiserad idrott resonerar om fysisk aktivitet. Studien designades med fokusgrupper bland 18 flickor i åldrarna 9-12 år, 8 av dem följdes också upp tre år senare. I intervjuerna användes fotografier tagna av flickorna själva för att stimulera till erfarenhetsutbyte. Resultaten ger inblick i hur olika strukturella skillnader upplevs, hanteras och påverkar flickornas fysiska aktivitet. Flickorna är väl medvetna om samhällets förväntningar, men bland de som inte började tidigt med idrott blir det svårare ju äldre de blir. Det saknas fungerande utlopp för fysisk aktivitet efter barnaårens lekande. Varken skolans idrott, det egna promenerandet med kompisar eller olika mer tillfälliga aktiviteter med familjen räcker för att nå de högt satta målen för fysisk aktivitet.

The aim of this study is to provide an insight into how girls who do not participate in organized sports reason about physical activity. The study was designed with focus groups among 18 girls aged 9-12 years, 8 of them were followed up three years later. In the interviews, the girls’ own photographs were important to stimulate exchange of experiences. The results provide insight into how structural differences was experienced and handled by the girls and affect their physical activity. There is a lack of functioning outlets for physical activity following the more childish playing. The girls are aware of society’s expectations, but among those who did not start early with sports, it becomes more difficult the older they get. Neither the school’s sports, their own walking with friends, nor various more temporary activities with the family are enough to achieve the high goals for physical activity.