Två tidsmässigt parallella skeenden kan iakttas inom det sociala arbetet. Å ena sidan pågår en process mot att höja arbetets kvalitet. Helt centralt är här att den sociala praktiken ska styras genom enhetliga riktlinjer och bygga på vetenskaplig, forskningsbaserad kunskap. En form av standardisering som initialt har riktats mot den kommunala socialtjänsten, även om arbetet i ideell och privat sektor också har berörts. Å den andra sidan kon­trakterar stat, kommuner och landsting ut alltmer socialt inriktad verksamhet på alternativa utförare i idébaserade organisationer och på företag. En förhoppning finns om att dessa verksamheter ska bidra med ökad metodologisk och värdemässig mångfald. Inte sällan tillskrivs just de idébaserade organisationerna en särart som i sig sägs kunna skapa mervärden och som i en förlängning skulle utgöra grunden till en efterfrågad pluralism. Hur förhåller man sig i en socialt inriktad idébaserad organisation när de här två parallella utvecklingslinjerna möts, när förväntningar om särart och pluralism korsas av krav på standardisering och en evidensbaserad praktik?

 I rapporten Utrymme för flexibilitet får vi följa hur verksamma inom Credo, familjehemsvärdar som arbetar för Credo samt uppdragsgivare som anlitar Credo, utifrån sina tre specifika perspektiv beskriver Credos verksamhet. Hur tar sig värdegrunden uttryck i det praktiska arbetet, beskriver man någon form av särart i Credos verksamhet och vad för den i så fall med sig av eventuella mervärden? Hur beskriver man de metoder som Credo arbetar med och hur förhåller man sig till frågor om evidensbasering och kvalitet?