Detta arbete analyserar de rörelser som är inblandande i speltekniken vid pianospel och syftar till att kunna förbättra, fördjupa och utveckla både sitt eget och sina elevers spel. Rörelserna kan vara mer eller mindre ändamålsenliga beroende på hur samspelet mellan de inblandade lederna är i förhållande till det klingande resultatet. Ett spel som inte är fritt, som är hämmat av motspänningar mellan muskelgrupper påverkar lösningen av både de tekniska situationerna och klangen. Med utgångspunkt från den stora omorienteringen inom pianotekniken under slutet av 1800-talet har jag undersökt tre olika rörelsefilosofier vid pianospel. Jag har formulerat dessa skillnader som den raka, den spirala och den fria rörelsen. De tre pianopedagogerna, Adolph Kullak, Elisabeth Caland och Rudolf Breithaupt, får representera dessa skolor. För att belysa skillnaderna jämförs deras anvisningar för skalor, ackord, språng och tremulerande figurer från exempel ur piano- och orgellitteraturen. Man kan se skillnaderna i synen på spelrörelser och i anvisningarna mellan de olika riktningarna som tre olika rörelsefilosofier eller tre teorier om rörelser: principen om isolering av muskel-arbetet, teorin om samordning och koordination samt filosofin om avspänning och fritt fall. Genom att studera förloppet vid spelet ur anatomisk utgångspunkt är det möjligt att dra vissa slutsatser om hur ändamålsenlig en rörelse är för att lösa den tekniska situationen och den konstnärliga uppgiften. Jag har funnit belägg för att den mest koordinerade rörelsen kombinerar ett självständigt fingerarbete, armens tyngd och de cirkulära rörelserna. Det är dock den spirala rörelsen som löser motsättningen mellan det fria fallet och det självständiga fingerarbetet liksom motsättningen mellan den raka klaviaturen och ledernas cirkulära rörelsesystem. Riktningen i överföringen av energi från kroppen till instrumentet blir rakare, får kortare väg ju närmare en mittpunkt lederna kommer. Denna mittpunkt uppstår genom de inblandade ledernas cirkulära motrörelser. Min slutsats är att den spirala rörelsen, paradoxalt nog, samtidigt blir den rakaste och friaste. Spelet ger ett intryck av en skenbar enkelhet, där klangen blir märkligt fri, genom denna enkla runda rörelse.

This work analyses the movements involved in different piano techniques and is intended to improve, enhance and develop your own playing and that of your pupils. These movements can be more or less effective depending on the relationship of the interaction of the joints involved to the resulting sound. A technique that allows no freedom but is inhibited by the opposing tensions of different groups of muscles affects technical dexterity and tone. On the basis of the major reform of piano techniques at the end of the nineteenth century, I have studied three different movement philosophies, which I have labelled the straight school, the spiral school and the free movement school, using the manuals of three authors, Adolph Kullak, Elisabeth Caland and Rudolf Breithaupt, to represent them. The differences between them are illustrated through comparison of their recommendations for scales, chords, leaps and tremolo from the piano and the organ repertoire. The differences in the attitudes to the pianist’s movements and the instructions given can be viewed as three theories about motions: the principle of isolated muscular activity, the theory of coordination and coherence and the philosophy of relaxation and free fall. Study of the process from an anatomical perspective enables certain conclusions to be drawn about the effectiveness of a movement in solving the technical problem and the artistic task. I have found evidence that the most coordinated movements combine independent finger settings, the weight of the arm and rotary motion. It is, however, spiral motion that resolves the opposition between the straight keyboard and the rotary motion of the joints. The path through which energy is transferred from the body to the instrument is more aligned and becomes shorter as the joints approach a central point. This central point is the outcome of the opposing rotary motions of the joints involved. My conclusion is that spiral movements are, paradoxically, at the same time those that are most aligned and unrestricted. This simple circular motion makes the playing seem simple and the sound noticeably clear.