Socialtjänsten har organiserats utifrån en 65-årsgräns vilket innebär att alla människor som är över 65 år och som är i behov av samhällets sociala omsorg tillhör äldreomsorgen. Syftet med vår uppsats är att öka kunskapen om biståndshandläggning inom äldreomsorgen i Stockholm för personer som har psykisk funktionsnedsättning. 

Vi har intervjuat tio biståndshandläggare i Stockholm, metoden hade en induktiv ansats. Vi gjorde en perspektivanalys och använde oss av begreppen handlingsutrymme, normalitet och ålderism.

Vårt resultat stödjer den bild som forskningen visar, biståndshandläggningen är en normativ praktik som utgår från en schablonartad och stereotyp bild av den äldre och äldres behov. Äldre med psykisk funktionsnedsättning blir inom biståndshandläggningen en avvikelse som därmed inte passar in i mallen. De äldre med psykiska funktionsnedsättningar kommer inte i kontakt med de insatser som yngre i samma situation har tillgång till. Vi menar alltså att 65-årsgränsen är ett tecken på hur äldreomsorgens organisering präglas av institutionell ålderism.