Syftet med den här studien har varit att undersöka den typ av stöd som erbjuds på Relationsvåldscentrum och vilken betydelse detta stöd har i det brottsutredande arbetet. I rapporten analyseras samtliga inkomna polisanmälningar om grov kvinnofridskränkning under 2009 i Västerorts polismästardistrikt, där Relationsvåldscentrum finns.

Relationsvåldscentrum är en verksamhet som bedrivs i samverkan mellan socialtjänsten och polismyndigheten vid Västerorts polismästardistrikt. En av Relationsvåldscentrums huvudsakliga uppgifter är att stötta kvinnor så att de orkar och vågar medverka i polisutredningarna. Studien som redovisas i den här rapporten visar att stöd från Relationsvåldscentrum inte har någon påverkan på hur deras inställning till polisutredningen beskrivs i akterna. De framstår som i lika hög grad tveksamma som kvinnor som inte har stöd från Relationsvåldscentrum. Men som den här studien också visar, är ”medverkan” i polisutredningen svår att fånga genom att studera förundersökningsmaterialet. En kvinna som ena dagen bestämt säger att hon inte vill medverka kan ändå komma på ett förhör ett par veckor senare. Många kvinnor framstår som ambivalenta, snarare än ensidigt positivt eller negativt inställda.

De flesta polisanmälningarna, 70 procent, läggs ned och den vanligaste motiveringen är att brott inte kan styrkas. I knappt 30 procent väcks åtal. De faktorer som i störst utsträckning ökar sannolikheten för att åtal ska väckas är att det har hörts vittnen som stödjer kvinnans berättelse, att det finns dokumenterade skador, att mannen också är misstänkt för andra brott samt att han erkänner. Kvinnans medverkan, barnförhör och tidigare anmälningar om våld i nära relation ökar också sannolikheten för åtal. Ett av målen för Relationsvåldscentrum är att åtalsfrekvensen ska öka när kvinnan får stöd. Den här studien ger också stöd för det. Åtal väcks oftare i de ärenden där kvinnor har stöd från Relationsvåldscentrum, jämfört med ärenden där kvinnan inte har stöd.