Syftet med den här uppsatsen har varit att undersöka hur personer som är hemlösa och missbrukar blir behandlade i sjukvården. Hur tycker de att de har blivit bemötta och har de fått den hjälp de har efterfrågat? Utifrån detta resultat har jag tittat på vilka förutsättningar vården har att utveckla en bra behandling och bemötande.

Jag har intervjuat 25 hemlösa personer med kvalitativ metod. Den innebär att alla har fått samma frågor så att svaren går att jämföra. Samtidigt har det funnits utrymme för egna reflektioner och berättelser. De flesta menar att de blir både bra och dåligt behandlade, men att de sällan får den hjälp de efterfrågar. Inom vården har enskilda sköterskor och läkare fått beröm för sina insatser, men flera intervjupersoner vittnar om att personalen har ont om tid och missar allvarliga diagnoser. Över 80 procent anser att hemlösa och missbrukare behandlas sämre som grupp. Intervjupersonerna berättar om missade diagnoser, att de hamnar efter i kön på akuten och att de får höra nedsättande kommentarer på sjukhusen. De menar att utseende, dagsform och social status spelar in i bemötandet. Utifrån dessa svar har jag intervjuat experter på vård av hemlösa personer och missbrukare. Experterna bekräftar personernas berättelser. De säger att bristerna i bemötande och hjälp kan bero på att personalen har ont om tid och kan för lite om målgruppen.

Jag har jämfört resultatet med stämplingsteorin och organisationsteorin. Stämplingsteorin visar att det ofta uppstår en motsättning mellan de som känner sig som avvikare och det etablerade samhället. Organisationsteorin visar att det byggs upp en intern gruppkultur i slutna organisationer som sjukhus och att det sättet att jobba ibland krockar med verkligheten.

Den tidigare forskningen visar att det finns mycket att förbättra när det gäller hemlösa personers möte med vården: Överdödligheten är två till sex gånger högre i gruppen. Många dör i behandlingsbara sjukdomar som lunginflammation. Forskningen bekräftar också personernas ovilja att gå till läkare. Till sist visar forskningen att man kan uppnå betydligt bättre resultat i sjukvården genom andra sätt att jobba.