Syftet med denna studie var att beskriva seniora mammors upplevelse av att förlora ett vuxet barn i samband med cancersjukdom. Fem mammor intervjuades om deras upplevelse av sjukdomstiden och tiden efter dödsfallet. Barnens ålder vid dödsfallen varierade mellan 31 och 48 år. En explorativ och beskrivande analysmetod, med inspiration från Glaser och Strauss grounded theory, har använts. Kärnkategori som framträdde ur materialet var en oplanerad tidsresa, både bakåt och framåt i tiden, mot ett främmande mål med ett behov av ressällskap och guide. Tanken att hamna i en situation där ens vuxna barn drabbas av livshotande sjukdom och därefter dör fanns inte hos dessa mammor. Under sjukdomstiden återvände både mammor och barn till ett förhållningssätt med en vårdande mamma. I vissa fall uppstod en konflikt när barnet inte ville ta emot omvårdnaden. Efter dödsfallet befinner sig mamman i en helt ny situation som är svår att hantera emotionellt och praktiskt. Den förväntade framtiden med exempelvis barnbarn finns inte kvar och nya mål i livet måste ta form. Under resans gång är det viktigt för mamman att få stöd både inom familjen och från andra närstående. Vårdpersonalen har en viktig roll för att informera och stödja mamman.

Ytterligare forskning behövs, både med mammor och pappor, för att kunna förstå deras situation i olika kontexter och därmed ge möjlighet för vårdpersonal att på bästa sätt ta hand om dessa föräldrar.