Sedan Ädelreformen 1992 har kommunerna ansvarat över sina äldre medborgares hälsa och omsorg. Kommunerna har en ganska stor frihet att forma sin verksamhet efter egna förutsättningar. Trenden de senaste decennierna har resulterat i att kommunerna utformat skriftliga riktlinjer som fungerar som en form av styrdokument för biståndshandläggarna.

En annan trend verkar tyda på att kommunerna influerats av att driva sina verksamheter i New Public Management-anda, där kodord som bland annat valfrihet, kundvård och avtal råder. Kommunerna har även blivit marknadsstyrda där ekonomitänk och resursåtgärder speglar en del av den kommunala äldreomsorgens vardag.

Det kommunala självstyret har resulterat i varierande biståndsbeslut mellan kommunerna och senare forskning har även visat att kommunerna, det senaste decenniet, blivit mindre generösa beträffande bistånd för särskilt boende/vård- och omsorgsboende.

Syftet med denna uppsats har varit att skapa en ökad kunskap om hur olika kommunala riktlinjer beträffande biståndsbedömning för särskilt boende/vård- och omsorgsboende för äldre människor är utformade för att förstå vad dessa kan ha för betydelse för äldre människors rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen (SoL, 4 kap. § 1). Utifrån en kvalitativ innehållsanalys har tjugo olika kommunala riktlinjer granskats. En slutsats av studien är dels att riktlinjerna mycket väl kan vara underliggande faktorer för kommunernas möjlighet att styra resursåtgången inom äldreomsorgen. Men resultatet efter att ha granskat riktlinjerna, är även att användandet av dessa snarare främjar en rättsosäker bedömning, än bejakandet av en individuell behovsbedömning av den äldre.