Syftet med den här uppsatsen är att öka kunskapen om betydelsen av att som äldre bearbeta sin sorg i grupp efter att ha mist en livskamrat. Detta har uppnåtts genom att ta del av erfarenheter från före detta deltagare i Svenska kyrkans sorgegrupper. Som forskningsdesign har en kvalitativ deskriptiv ansats valts, denna omfattades av semistrukturerade intervjuer med sju personer, två män och fem kvinnor i åldrarna 67 till 81 år. Materialet har sedan analyserats genom meningskategorisering med tematisering som följd. Resultatet visar att det mest betydande med att bearbeta sin sorg i grupp har varit gemenskapen som innefattar möjligheten att få träffa, samtala och bekräftas av personer i samma situation. Det talas även om att en ömsesidig hjälp har uppstått i gruppen där deltagarna beskriver hur de själva bidragit genom att lyssna och dela med sig. Resultatet visar även att sorgen är unik för varje person. Hur sorgen hanteras beror till stor del på hur man är som person och hur ens sociala nätverk ser ut. Resultatet visar också att professionellt stöd i form av exempelvis de gruppledare som förekommer i studien eller kuratorskontakt endast fungerar som ett teoretiskt komplement och kan inte jämföras med den förståelse som gruppdeltagarna har genom att dela samma livserfarenhet. Studien belyser är att det inte finns något sätt att helt förbereda sig inför dödsfallet av en nära anhörig, men att möjligheten till sorgestöd när det otänkbara inträffat är en viktig del för att ta sig ur den svåraste perioden därefter.