Föreliggande uppsats syftar till att undersöka hur Barns Behov i Centrum (BBIC) som system för handläggning och dokumentation fungerar i socialtjänstens utredning, planering och uppföljning av barn i familjehem. I uppsatsen undersöks hur tillämpningen av systemet i en socialtjänstorganisation förhåller sig till systemets intentioner på nationell nivå och till det i organisationen tänkta sättet. Ett antal centrala implementeringskomponenter har undersökts liksom vilka problem som kan betraktas vara inbyggda i BBIC-systemets konstruktion. Dessutom har dokumentationens rationaler, såsom de förstås av studiens respondenter, undersökts och relaterats till BBIC-systemets intentioner.

Uppsatsen är en fallstudie av en socialtjänstorganisation och dess användning av BBIC. Det empiriska material som utgör grund för analysen består dels av dokument och litteratur kring BBIC liksom av lokala riktlinjer, dels av intervjuer och fokusgruppsintervjuer med socialarbetare, politiker och chefer. Teorier och begrepp som kan länkas till den nyinstitutionella teoribildningen liksom begrepp från implementeringsforskning har använts för att tolka resultatet.

Resultaten visar att BBIC-systemet inte används i enlighet med de intentioner som finns på en principiell nivå eller i enlighet med de lokala riktlinjer och procedurer som finns. Genom att använda de från implementeringsforskningen centrala begreppen vilja, kunna och förstå visas att det saknas grundläggande förutsättningar för att BBIC-systemet ska kunna användas så som det är tänkt i den aktuella organisationen. I uppsatsen ges förslag på förbättringsåtgärder.