Syftet med denna uppsats är att bättre förstå om och i så fall på vilket sätt kyrkans ledning tänker sig att deras personliga tro hade betydelse när de fattade beslut för utformningen av S:ta Claras verksamhet. Fyra beslutsområden har studerats. Två handlade om bön och två om val av plats för det utåtriktade sociala arbetet. Studien har genomförts utifrån elva kvalitativa intervjuer med individer som deltagit i beslutsfattandet inom de undersökta beslutsområdena. Resultaten från intervjuerna har analyserats med hjälp av en handlingsteori och två teoretiska resonemang. Slutsatserna har diskuterats och knutits till tidigare forskning. De är i korthet följande:

Att personlig tro på ett objektivt, kausalt eller mätbart sätt skulle haft betydelse för de beslut som studerats går inte att säga utifrån denna studie.

Informanterna uttalar för egen del att deras personliga tro haft betydelse för utformningen av praxis inom de fyra beslutsområden som studien omfattar.

Besluten har påverkats av ett komplext samspel av beslutsfattarens värdemässiga och teoretiska antaganden i sin föreställningsvärld, i kombination med upplevelser av kyrkans organisationskultur och av verkliga situationer.

Det samspelet omfattar, i denna studie, informanternas personliga föreställningar om bibeln och om delar av Sahlbergs forskning, det upplevda ”kallet” att leva ut sin tro i Clara, en önskan att sprida sin tro vidare samt tolkningar av verkliga situationer.

Som avslutning framförs tanken att studien skulle kunna bidra till den epistemologiska kunskapskartan genom iakttagelsen att personlig tro inte är en oberoende beslutskomponent. Vid sidan av personlig tro redovisas i uppsatsen ett spektrum av andra faktorer som skulle kunna ha betydelse för beslut gällande diakonal praxis.