Tom Andersen (1995) utvecklade samtal där terapeut och klient tillsammans utvärderar samarbetet i terapin, samtal med reflekterande förhållningssätt som senare kom att kallas för samforskningssamtal. Samtal med ombytta roller, där terapeuten får lära av klienten. Studier har visat att samforskningssamtalen ger terapeutiska effekter med ökad känslan av samhörighet, fördjupad samskapande process och hjälper terapin framåt samt ger terapeuterna ökade kunskaper om sig själva som terapeut. Syftet med denna studie är att belysa om samforskningssamtal kan ge möjligheter och betydelse i pågående terapi och i så fall vilka.

-Hur upplevdes samforskningssamtalet?

-Vad fick terapeut respektive patient syn på i samforskningssamtalet?

-Vilken betydelse kan samforskningssamtalet ha framöver i terapin?

Två samforskningssamtal har hållits och därefter har en intervju hållits med var och en av deltagarna. Materialet har spelats in, analyserats och bearbetats samt sedan redovisats utifrån frågeställningarna. Undersökningsdeltagare har varit en terapeut, två patienter samt en gästande kollega. Jag själv har deltagit som observatör under samforskningssamtalen. Resultaten visar på att samforskningssamtalen gav möjligheter och betydelser i dessa pågående terapier, delande av tankar och känslor, benämning av relationer, klargöranden samt att synliggöra terapeutens sätt att vara. Både terapeut och patient upplevde samforskningssamtalet som positivt och givande. Det mest betydelsefulla som framkom var att terapeut och patient fick möjlighet att dela med sig av sina tankar och känslor. Detta ökade samhörigheten. Klargöranden gjordes om bland annat terapins innehåll och ramar. Särskilt betydelsefullt visade sig samforskningssamtalet vara för terapeuten, som en möjlighet till att få feedback. Terapeuten fick syn på sitt sätt att vara tillsammans med sin patient. Samforskningssamtal har också visat sig i tidigare studier ha en viktig betydelse att fylla för både terapeut och patient, bl a som en hjälpsam intervention i terapiarbetet samt att ge terapeuten feedback. Samtalsledarens, den gästande kollegans, känslighet i att ställa frågor har en viktig betydelse. En av frågorna som väcktes är hur terapeuten skulle kunna använda sig av samforskningssamtalets idé i det dagliga behandlingsarbetet, kanske i en modifierad form och som ett komplement till andra utvärderingsformer. Få kritiska åsikter har framkommit i denna uppsats liksom i tidigare studier, om samforskningssamtalet som form och metod. Dess positiva betydelse är klart överrepresenterat dokumenterat. 

Tom Andersen (1995) developed the conversations in which therapist and client together evaluate collaboration in therapy, conversation with reflective position that later became known as co-research conversation, in Swedish called “samforskningsamtal”. Conversation with the roles reversed, where the therapist may teach the client. Studies have shown that co-research conversation provide therapeutic effects with an increased feeling of connectedness, in-depth co-creative process, helps the therapy forward and give therapists a better understanding of themselves as a therapist . The purpose of this study is to shed light on if co-research conversation can provide opportunities and importance of ongoing therapy, and if so, which.

- How experienced co-research conversation?

- What of importance did the therapist and patient get from the 

  samforskningssamtalet?

- What significance can co-research conversation have into the therapy?

Two co-research conversations have been held and then have an interview held with each of the participants. The material has been recorded, analyzed and processed, and then recognized based issues. The participants have been a therapist, two patients and a visiting colleague. I have participated as an observer during co-research conversations. The results show that co-research conversation gave possibilities and meanings in these ongoing therapies, namely the sharing of thoughts and feelings, designation of relationships, clarifications and visibility in the therapist's way of being. Both therapist and patient experiences co-research conversation as positive. The most significant to emerge was that the therapist and the patient had the opportunity to share their thoughts and feelings. This increased affinity. Clarifications were made about including therapy's content and context. Particularly significant was found to co-research conversation be for the therapist, as an opportunity to get feedback. The therapist saw her way to be with his patient. Co-research conversation has also been shown in previous studies to have an important role to play for both therapist and patient, as a helpful intervention in therapy work, and to give the therapist feedback. The interviewer's, the visiting colleague, sensitivity in asking questions has an important significance. One of the questions raised is how the therapist could use co-research conversations idea of daily treatment work, perhaps in a modified form and as a complement to other forms of evaluation. Nearly none critical views have emerged in this essay, as in previous studies, about co-research conversation as form and method. Its positive significance is clearly overrepresented documented.