Women's position as informal carers has been taken for granted in social policy and social professions, while relatively few discussions have elaborated on caring as a later life activity for men and the impact on family care. This study explores the processes connected to informal caregiving in later life through the position of adult daughters of older fathers engaged with long-term caregiving responsibilities for a partner. A sample of eight daughters, with fathers having primary caregiving responsibility for their ill partners was recruited and in-depth interviews were carried out and analysed according to qualitative procedures. The daughters' descriptions of their relationships with their fathers show that being an older man who engages in caring can have a positive outcome on relations. Even if some of the daughters have doubts about their fathers “masculine authenticity”, all of them appear to cherish “his helping hands” as a carer and closer more intimate relationships with their fathers. Caring for an old and frail spouse may potentially present alternative ways of being a man beyond traditional ‘male activities’ and that caring might also sometimes involve a re-construction of gender identities. It is suggested that social work professionals may use a gendered understanding to assess and work strategically with daughters and other family members who support caring fathers.

Kvinnors position som informella vårdare har ofta tagits för givet i forskning om och socialpolitisk styrning av informell vård inom familjen i västeuropa, medan relativt få diskussioner har förts om mäns delaktighet och ansvar för densamma. Män som helt oförutsett hamnar i en situation i livet där de måste bestämma sig för om man ska ta sig an ett påtagligt vårdansvar går på många sätt bortom alla de förutsättningar som män vardagsvis har att hantera i livet. Genom att undersöka vårdande mäns insatser i sina familjer kan man lära sig en del av vad som faktiskt sker när män tar på sig ett långvarigt vårdansvar. I denna studie har vi intervjuat åtta döttrar som växt upp och/eller levt nära en pappa som under lång tid vårdat sin partner i det egna hemmet. Resultatet visar att när män har ett långvarigt vårdansvar så kommer det också något gott ur de kunskaper de fått av vårdandet i relation till de egna barnen. Alla döttrar som vi intervjuat prisar sina fäders insatser och -hans hjälpande händer- därför att det hade gett dem en närmare och mer “genuin” relation. Resultatet visar också att vårdansvaret för männen inneburit att de bryter mot rådande konventioner om vad manlighet är och på olika sätt fått hantera och betala för det priset i det offentliga livet. Ett långvarigt och påtagligt vårdansvar innebär således en transformering av sociala relationer, privat och offentligt samt att presentera ett alternativt sätt att vara man på. Avslutningsvis föreslås en mer genusbaserad förståelse och ett mer strategiskt arbets- och förhållningsätt bland professionella, i socialt och välfärdsarbete, i mötet med döttrar och andra familjemedlemmar som stödjer sina vårdande fäder.